Aftonbladet – 7 mars 1857, sida 3

kunna gifva ämne till en hel roman, men den blefve här för lång. Hon var niece till ht Tarente de la Bruyers, denne biskop i Or. leans, hvars seder voro ingenting mindre än uppbyggliga. Han underböll m:lle Guimard vid stora operan, hvilken aktris för sin magerhet fått öknamnet: gracernas skeletn; Biskop:n hade af kardinrsl Berms erhållit tillitelse till denna förbindelse, ett-slagsi tillåtelse sorå i Frankrike benämnes: feuille de bensfices,, och Sophie Bruon, et annan namnkunnig aktris, yttrade en gång, då fråga var om hennes kamrat, m:lle Guimard: Comment cette chenille estelle si msigre, vivant sur une si bonne fewille! (Huru kan denna fjäril vara så mager, då hon lefver på ett så godt blad!) Fru de la Reyniere hade den mest lysande salong i Paris, liksom hennes man hade det läckraste bordet. Abbå Barthelemy, författaren till ble Voyage dAnacharsis, tillbragte sitt lif i denna krets. Familjen de la Reynigreg hotel var mötesplatsen för samtidens dvickaste hufvuden och vällustigaste magar; men midt i denna präktiga omgifning kunde fru de la R. icke trö ta sig öfver att ba gift sig med penningemanner, som beredt henne densamma, Hon var förtviflad öfver att ej ha fått sig en man anstäld vid hofvet. Målaren Ledoyen yttrade också en gång om henne: Hon är en behaglig värdinna, men jag tror nästan hon lider af adelsjuka. Hennes man var en hygglig karl, men den originalitet, som skulle utvecklas boza hans son, framstack redan hos honom. Han målade, sjöng och gjorde vers, och allt detta riktigt som en penningkarl, d, v. s på ett sätt, som kunnat betaga hans gäster matlusten, om sådant öfver hufvud taget varit möjligt. Han lät måla bela sitt husi olja, ända från källaren upp till vinden. Han war förskräckigt rädd för åskan och hade i sjelfva källa