Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 3

De konservatives programmer. 4:de Art. (Slut fr. gårdagsb.) För att visa huru Tiden vill hafva förmedlingen af Demokrati och Monarki (se slutet af vår artikel i gårdagsbladet), yttrar den på ett ställe i sitt program dessa ord: En konung i Sverige måste, detta är andan ef svenska författningen, vilja allt för folket. och för att göra detta har han tillfälle att rådfråga Nationens representanter, och ega dessa utvägen öppen att uttala folkets önskningar. Här hafva vi således vår Demokrati.! På det man måtte noga veta, att intet skall ske genom folket, får man sig för ögonen stäldt, att en konung i Sverige måste vilja allt för folketx. Hvilken grace! Men — tänk om han eller hans omgifning icke. ville hvarken allt, mycket eller ens något för folket? Ja (måste Tidens mening vara), då kan ingen hjelpa det: man får två sina händer och gå och hänga sig om man behagar. Det är vackert nog, tycker Tiden, att konungen har: tillfälle (icke nödvändighet?) patt rådfråga nationens representanter (om han behagar?), och dessa ega utvägen öppen att uttala folkets önskningar (icke några för statens gång och styrelse afgörande beslut?). Sådan är demokratien, tillskuren efter Tidens snitt och förmedlad med monarkien, på sätt som Tiden vill. Detär emeltertid ganska älskvärdt af Tiden och dess patroner, att så oförbehållsamt uttala sin Mening, Vi gå vidare i programmet. Vi stöta på Tidens häftighet och ovilja mot tidningarne, hvilket förekommer litet eget när man påminner sig att Tiden sjelf i allt fall måste vara att betrakta som en tidning — derest den någonting i verlden skall vara — och att den omöjligt kan vindicera åt sig en rätt såsom sådan, utan att tillerkänna den vöfriga pressen, samma rätt att resonnera och genom: resonnemanger gälla i det allmänna. Tiden råkar i en verklig yrsel så snart den skall yttra sig om den liberala tidningspressen; den! slömmer då icke blott all skicklighet och kon-! venans, men all förnuftig slutkonst. Hvad göra räl tidningarne (de liberala, likasom alla) annat n uttala sina tankar? Om en del af pressen enom en större sanning i sina framställningar itöfvar en allmännare och större verkan, hvad an förnuftigtvis erinras häremot? Om den, ter, uttalar villomeningar, men dessa likväl j töfva inflytelse på en öfvervägande mängd; äsare, så gifves ju häremot det öppna och! ena medlet att gendrifva de osanna tankar-: ie, och står icke detta Tiden fullkomligen!( riit?. Dröjer denna gendrifning att verka,!: