Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 3

utt bevisa sin identitet. med den man hvars: namn: hån antog; kanhända ock för att genom n välgerning försona sitt brott, hade mördaren såsom eget barn upptagit Clarisse, hvars mor ade dött i elände, medan fadren, som var Fuillaume, satt. i fängelse för ett under dryckenskap begånget dråp. Det är en rörande historia, huru den arme fadren, efter att hafva försonat sin missgerning, sökte att komma i herr Laroches arbete för att få vara i sin dotters närhet, hvartill L. ändtligen samtyckte, men med strängt förbehåll att det aldrig skulle bli tal om Guillaumes och Clarisses slägtskap — ett vilkor, som Guillaume för sin dotters lycka gått in på. För att nu i alla händelser tillfredsställa C!arisse och binda hennes tunga med tacksamhetens band i fall den föregifna slägtskapens skulle brista, är Laroche färdig att uppfylla alla henries önskningar; hennes ängslan öfver det rysliga: uppträde hon bevittnat söker han stilla med förklaringen att det varit en handling af nödvärn mot en dödsfiende. Ny bestörtning; Martial visar sig åter. Der flanerar nitt och dag på kajen vid St. Martins kanal en odåga, som icke har annat göra än att rädda drunknande; han har Ahjelpt Martial upp på det torra. Laroche tappar alldeles hufvudet vid sin fiendes uppståndelse. Martial fordrar Clarisses band med ett par hundratusen francs i hemgift; Laroche går i för kräckelsen in derpå. -Afven Clarisse samtycker, för att frälsa sin far från vanäran och döden. Men Guillaume, som af Martials eakhet lemnats i rättvisans händer såsom gerningsman till mordförsöket mot denne (man hade vid ett tillfälle hört honom yttra några hotelser emot Martial) — Guillaume, på flykten från sitt fångelse, ville taga farväl af sin dotter; och då han på bröllopsgården mötte henne vid den förhatlige Martials sida, reklamerade han sina faderliga rättigheter... Nu ansåg Laroche sig ej längre säker på sitt vittne; han gick in i sitt hus och vinkade åt en polistjensteman att följa honom; han aflade sin bekännelse och några ögonblick derefter hörde man ett skott — Laroche hade afhändt sig lifvet för att uppfylla den förbannelse som vidlåder en ond gerning, att den oupphörligt måste föda af sig nya ). Emellertid fordrar den menskliga rättvisar sina offer; den tar för hufvudet Martial och hans yrkesbröder, hvilka inbördes hafva förrådt hvarandra. Sådana äro Saint-Martin-Kanalens mys!erier Hvad som i våra ögon ger detta skådespel en underordnad rang är det beklagliga förhållandet att ett par tjufvar så verksamt ingrips i dess gång. Den ärliga svenska publiken kan nog applådera ädla röfvare med dolkar och pistoler i bältet, men vi befara att de simpla riddarne af dyrken aldrig skola lyckas i högre grad tillvinna sig denna publiks intresse. Det är dock ett särdeles förtjenstfullt utarbetadt stycke, väl motiveradt alltigenom. In. gen verkan utan orsak, ingen effekt som oförberedd .öfverraskar åskådaren med fasa eller njutning. Guillaume berättar redan i första akten sina öden, så att man strax anar buru det hänger tillsammans med hans ömma tillgifvenhet för Clarisse. Den jovialiske dagdrifvaren Barbillon tittar in i Laroches kajuta för att söka. utforska dess märkvärdiga inredning, hvarom han hört talas; Laroches försåt för Martial förekommer sedan icke alldeles oväntadt, och Barbillons,. den raske simmarens tillstädesvaro nyss före det mellan Laroche och Martial aftalta mötet ger ett visst. hopp om räddning åt den i djupet nedstörtade. Den enda fullkomliga öfverraskning förf. beredt publiken är upptäckten om Martials, Cabots, Pique-Vinaigres och Louchons förräderi af hvarandras skälmstycken; den upptages med allmän tillfredsställelse. En omständighet, som Aristot les med sina beryktade dramatiska enheter skulle bäpna öfver, är indelningen af fjerde akten, som är sådan att tre dagar (säger 3 dagar) förflyta under det korta uppehållet mellan ett par tablåer. Vi hafva förut yttrat oss om pjesens utförande och tillägga nu blott att uppträdet ikajutan mellan Laroche och Martial återgifves på ett särdeles utmärkt sätt af herrar Zetterholm och Björkman. Den enes förställda lugn medan ban kokar af harm och lurar på ögon blicket som skall befria honom från hans far liga fiende är lika lyckligt framstäldt som den andres oförskämdhet i vissheten att på sin sida hafva alla fördelarne öfver sin motståndare. Ett par scener ur lifvet i brädgården framställas rätt karakteristiskt, och den glada sjäen Barbillon-Stjernström sätter rörelse i speet hvar han visar sig. ) Schiller. Da kanservativecs nraorammer