Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 3

iIHUditCliliciliia iRanttun PF otaen HAFVA Uv ey rande i politiken, så -kunde ju Tiden, lika lätt som någon annan organ, blifva första offret för denna råa makts blinda och godtyckliga framfart? Förmå Tidens patroner då icke iuse, att hela deras ifrande och sträfvande, emot den i och med tidningarne (likasom alla andra medel för tankars uttryckande) förhandenvarande fria och allmänna diskussionen, leda tili raka motsatsen af andens välde, och att Tiden på detta sätt invecklar sig i en labyrint, hvarur den omöjligen kan reda sig? Tiden befinner sig ohjelpligen i det dilemma; att onfingen säga någonting, som i grunden upphätver dess egna hufvudpåståenden, eller sådant som til! hufvudIsumman innefattar ett och detsamma med sjelfva de liberala bladen, i hvilket sednare fall den naturligtvis, såsom uppgifven motståndare emot dessa, förfaller till en nulliiet. Om Tiden vill tro oss, så ligger i detta dilemma kela orsaken till dess klena affärer, eiier till den impopul:ritet, hvaröfver den ofta sjel! så öppenhjertigt och redligt klagar. Vi upprepa det: Tiden har ej annat att välja emellan, än sjelfmotsägelse eller nwllitet. Kan den då undra öfver sin ställning i publiken? Vi skola söka närmare belysa detia förhållande genom ännu ett utdrag ur T:dens sista program. Saken gäller att från Tidens sida förklara huru det är möjligt, att si få ansluta sig till dess tidning el!er, med andr: ord, understödja den medelst prenumeration, remuneration o. s. v. Detta härleder sig, menar den goda Tiden, icke deraf att den ej har ce flesta i landet på sin sida, utan deraf. att all denna myckenhet folk (Tidens vänner) sakna politiskt mod att tillkännagifva hvad de tänka; likasom det är tvärsäkert, att de revolutionära blader endast hafva ett ringa antal partigängare för sig, fast derjemte — Gud vet buru det kommer sig — alla andra, som egentligen tillhöra. Tiden, äfven ansluta sig till dess motståndsre. Hela denna kuriösa kretsgång karakteriseras af Tiden på följande sätt: Det är oss alltför väl bekant, att de revolutionära bladen icke hafva på sin sida flera än ett ringa antal af partigängare eller missnöjda, om än det stora flertalet af de med oss lika tänkande, de stilla i landet, ej ega tillräcklig grad af politiskt mod att öppet yttra hvad de tänka. Detta är ett fel, i afseende hvarpå de sjelfve må uppgöra räkning med sina samveten, men vi anse det vara lämpligt, att till väckande af deras uppmärksamhet på egna interessens oafvisliga kraf, hålla dem för ögonen hvad tidehvarfvets erfarerhet har att lära dem. Huru har i andra länder det i början Jätt b segrade upproret kunnat småningom, likt snölaviner, växa till en våldsmakt, som förmått omstörta alia samhällsförhållanden, om icke de bildade och sansade medborgarne alltför litet lemnat uppmärk gäsande oron? OÖrfverallt hafva vi sett störtningarne, utgångna från den ansprikslösa benämningen af yrkandet på tidsenliga reformer, snart antaga karakteren af revolution cch slutligen stadna uti inbördes krig med strömmar af blod. Hafva de stilla i landena, hvilka kunna inse följderna och hafva något att förlora, ställt sig på dem lagliga ordningens och regeringarnes sida för att stäfja oron och våldet? Visserligen icke: de hafva såsom teckenförbidande Neutrer stått stilla med händerna korslagda, tills det varit alltför sent att hämma den öfverhandtagande våldsströmmen.n Aro ieke i sanning alla de der, loja teckenförbidande Neutrernan — de der stilla i landenar — ett rätt föraktligt följe, då de så kunna lemna fäderneslandet, d. v. s. fiden och dess konsorter (ty något annat utgör ju icke detta kära fosterland?) i sticket? Utan skämt, upptäcker man i det nyss anförda alldeles samma tankegångar och samma språk, som reaktionärerne i alla länder föra om revolutionens usprung från bloti några få missnöjde , några enstaka orolighetsmakaren, hvilka 1848 fingo luft endast derföre, att natonerna 1 sig sjelfva, som tänkte och ville motsatsen häraf, lade armarne i kors, och af brist på politiskt mod läto sig ledas af män dem de i grunden. afskydde. Så vitrade sig ej längesedan Lon Faucher oc! Odilon Barrot öfver upprorets i Rom. Enligt deras förklaipgssätt var den romerska republikens proklanerande allenast ett verk af några wvtändska igitatorer, ehuru Mazzini med oveder!sgda fakta visade att ingen folkrörelse varit mer2 genuin och grundad i allmänna tänkesättets kraf. I sådan ande utlades ock sjelfva frarska februariirevolutionen af vår svenska Tid, såsom ett enomen, endast härflutet från ett inskränkt ntal med Ludvig Filips regering missnöjde,vilka genom den besynnerligaste tillfällighet ingo makt med trettiosex millioner fransmän — allt Ludvig Filips vänner, det dårar Tilen icke i tvifvel.— men utan politiskt mod: lt teckenförbidande neutrer, hvilka för ingen lel: ville hafva reformer, men ändock läto ett jog djerfva äfventyrare göra upp saken tvärt mot nationens önskan. Man kan ej neka, att enom denna åsigt en temligen dilig tanka ppstår om de stilla i landena, deras tröget, passiva karakter och kraftlöshet. Tiden, om vill hafva sakerna här i Sverige sedde ur amma synpunkt, är sannerligen icke artig mot ina egna supponerade anhängare. Gråta måste äl ock den stackars Tiden öfver ett så sorggt och bakvändt förhållande, som att bela venska nationen i stort, fastän den byllar Tiens tänkesätt i samhällsfrågorna, icke destonindre går på motsatta sidan, understödjer lieralismen, läser Aftonbladet, dagligen visar ympatier för frihetens sträfvanden, afskyr reakonens blodtörstiga handlingar i andra länder och gör allt detta af bara brist på kurasje ! e arma menniskorna våga naturligtvis ej öpet tillstå huru outsägligt de älska Tiden och ilja som den. De töras icke omfamna sin egen äraste vän! Vi vilja icke närmare analysera hvarje del de anförda Tidsfraserna, helst läsaren sjelf, tan något widare, lätt inser halten af m2ingen. När det i Tiden talas om de vinördes krig med strömmar af blodn,som läg;s revolutionen och sjelfva de stilla i landena Il last, emedan desse varit fege eller åtmin1 ee ee . -PYSENEIPS I TY FARS SPE Se BETE SE VI