Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 3

röfände uttryck, med en verklig religiös inspiration. Italiens äldre musik är rik på melodiska skatter; måtte sådane prof deraf oftare förekomma på våra programmer. — Efter preghieran hörde man åtskilliga komiska kupletter af Blanche, Hyckert och Cramer; sjungne af hr Stjernström; dessa visor äro bekanta för sina qvicka pointer, och äfven hr Stjernströms lyckliga föredrag deraf har vunnit en rättvis popularitet. Dock tro vi ej att dessa anspelningar på reformfrågan, på Stockholms brobyggnader, m. m. äro på sin plats vid ett tillfälle då man samlas för att höra musik, och aldraminst då de följa omedelbart efter en sång sådan som Stradellas. Man säger att hvarje menniska har sin onda genius, och att detta, åtminstone hvad konsertgifvare beträffar, har sin riktighet, lä rer väl ingen sakkunnig betvifla. Hr Kolthoffs plågoande tycks isynnerhet utmärka sig för en mer än vanlig närgångenhet; i en kapelldrängs liknelse sysslade han ständigt:kring soiregifvaren under hans första nummer, trängde sig inpå honom, och sköt slutligen en not: pu!pet framför honom (ehuru detta nummer spelades utan noter), hvarvid ban var nära at! gifva stråken en riktning, som säkert aldrig varit af artisten påtänkt. Mången exekutö! skulle härvid tappat koncepterna: hr K. gjorde det ej — möjligen emot förmodan. Säkert är emedlertid, att detta intermezzo gjorde ett alltför obehagligt intryck på publiken, för ati framdeles kunna wvågas. ——