Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 3

PRISER TT 0: LI, i sig öfver att vargarne visa sig i ovanlig mängd Ur E. Kolthoffs soir. Om man granskar halten af de utöfvande mu: sikaliska talanger, hvilkas bekantskap man efte: några års mellanskof kommer att förnya, så lärer man finna, att ej så få under denna tic gått tillbaka, och ännu flera befinna sig in sta tu quo. Ett mindre antal gifves likväl ock som begagnat mellantiden till att fortskrida, och det är med nöje vi bland dessa äfven räkn: hr Kolthoff. Sedan de tvenne år som förtlu. tit sedan hans förra härvaro, har hans talang som violinspelare vunnit en märklig utveckling kanterna äro afrundade, grazien har efterträdi stelheten, och iynnet har mognat till karakter Hr K. närmar sig förnämligast till den Beriotska stylen; hans känsla är liflig, ehuru ej djup, hans fantasi glöder icke, men sprider dock en frisk glans på de föremål den behandlar, hans styl, med ett ord, utmärker sig ej genom storhet, ej genom kraft, men väl genom en klarhet och elegans, som underhåller angenämt och säkert alltid skall finna vänner. Hr Kolthoff har förvärfvat sig tillräckliga tekniska ressurser för att realisera sina intentioner: med en fin och melodisk, ehuru icke kraftfull ton förenar ban en ej obetydlig färdighet, ren intonation, god stråkföring. För öfrigt är han ingen hazardspelare, som inlåter sig i svårigheter, hvilkas besegrande måste äfventyras; han upptar endast dem han redan öfvervunnit, och kan derföre gifva sitt föredrag den säkerhet, det lugn, hvars frånvaro är lika plågsam för åhöraren som för den utförande sjelf. Hans kompositioner äro ock noga beräknade på hans styl och på måttet af hans färdighet; de ega i sig sjelfva intet väsendtigare konstvärde, men affektera ock ej något sådant: man finner der ingen storartad anläggning, som aldrig genomföres, inga kontrapunkiska tonkombinationer, som aldrig lemna sitt embryostadium, och framför allt inga romaniska paroxysmer. Hr K:s saker gifva sig enlast ut för hvad de äro: lättsmälta, briljanta ;alongstycken i fransk smak, och den som lermed är missnöjd, har åtminstone ej blifvit viken i sin förväntan. Soiregifvaren utförde denna afton variationer af eget arbete öfver åtskilliga parisermelodier af Haas och Luisa Puget), en fantasi öfver Linda-motiver, af Allard, samt Hommage äå Vermland (fantasi öfver Vermlandsvisan) af oiregifvaren. Samtlige pjeserne mottogos med nycket bifall; bäst tog dock den sistnämnde ig ut, oaktadt en med det öfriga nog heterosen mellansats, och fastän visans harmonisering ynes oss kunnat vara med fördel något annorunda behandlad. Sist gaf soiregifvaren åtskiliga af hans fader komponerade polskor, som ikaledes hördes med nöje, och för sin friska ytm, sin nationella anda äfven förtjena biall. Det bästa vitsordet om dem är att de edan länge varit adopterade af folket, som i lenna väg eger nogräknade kritici. Soireens öfriga nummer tillhörde samtligen rokalmusiken. En bekant melodisk serenad ör sopran och tenor af Rossini (ur pSoires ousicales,) sjöngs af m:ll Nordblom och hr Haffei; Nord och Söder öfverensstämde väl cke alldeles i uttryckets kolorit, men sammanmälte åter i dess renhet och adel. Dessa genskaper tillhöra bådas talanger, och förneade sig lika litet nu, som vid föregående tillillen. — Afven hörde man tvenne terzetter af Vennerberg, sjungne af hrr Strandberg, Lunderg och Walin. Båda styckena äro vackra ch originella, fastän vi då och då hade önskat armonien något annorlunda; den ena af dem egärdes och gafs da capo. Hr A. Mankell uppförde åtskilliga Bellmansnelodier, dem han satt för kör med solo jemte ckompagnement af piano, valdhorn och basuer. Dessa arrangementer togosig emedlertid j rätt fördelaktigt ut, förnämligast emedan e valda melodierna, såsom oss synes, icke iktigt lämpa sig för detta slags behandling. Alessandro Stradellas undersköna Preghiera jöngs af hr Ciaffei med ett högst ädelt och!