Aftonbladet – 12 november 1847, sida 3

vade emot, kunde ej viljan längre uppehålla hennes styrka, och hvilan blef slutligen samma behof som sysselsättningen förut hade varit. Min Gud, bur skall det väl gå, om jag icke får hemta en läkarel utropade den bekymrade Johannes då hon en dag för första gången ej orkade ati lemna sängen. Väl, min son, svarade hon — ;hsr du någonsin sett mig nöjdare än nu? Jag skulle ej motsälta mig dina böner, om något stode att vinna dervid, men jag känner för tydligt hur det är, och vi -må båda tacka Gud. Öppna fönstret, Johannes, jag får ej se, men jag kan ännu höra naturens lif och glädja mig deråt! Det var en utomordentligt herrlig dag, vid samma tid som Elva hade rest året förut. Fåglarnes sång, vindens melodiska sus, blommornas ånga, som inträngde i rummet, tycktes återlifva Elisabeths sjunkande krafter. Jag är mycket bättre nu än i morse, sade nen på aftonen till Johannes — god natt, min son, Gud vä!signe digl Får jag inte vaka härinne i natt?, frågade hen, det blir mig cmöjligt att sofva. Försök likväl, du kan göra det tryggt, svarade hon, ty jag känner att min egen sömn skall bli lugn och god — lef lycklig och välsignad!.... nu och alltid........ Hur är det idag, jungfru Lisa? frågade han idigt och otoligt morgonen derpå, då han inrädde i det lilla förmaket. Jo, Gud ske lof! hennes nåd har sofvit hela natten; jag har tittat in flera gånger, men ännu har hon ej rört sig det minsta.n Johannes öppnade sakta dörren och lyssnade;