om jesuiterna, som frågan om Aargauska klostren (hvilken långt för detta är afgjord genom lagliga edsförbundsbeslut) och 3) garantier för ostörd kantonalsuveränitet. De frisinnade ständerna snsågo nu fredskonferensen blott hafva varit ett försök af separalförbundets ledare attj vinna tid, och konferensen upplöstes, utan re-j sultat. Vid edsförbundsdagens offentliga sammanträde dagen derpå, den 29, uppstod fullmäktigen förj Luz:rn och före-log samma förmedlingsförslag, som i gårdagens konferens. De öfriga separatstånden yttrade sig sedan; först Uri och Freiburg, i längre tal, Schwytz och Unterwalden utan motivering, Wallis med korta, krigiska ord; och alla, till och med Zug — denna med synbar motvilja — instämmande i Luzerns mening. I spetsen för den frisinnade majoriteten framställde Zärich separatförbundets fredsförslag såsom ett i alla hänseenden föregifvet och svekfullt, då det fordrar allt hvad som fordrats förut och icke vill gifva någonting i utbyte derför. Talaren utvecklade huru man af majoriteten fordrade en återkallelse, ett formligt underkännande af ett med alla lagliga former vid edsförbundsdagen fattadt beslut, ja till och med ett återupprifvande af redan häfdvunnen lag, då man på nytt besvor den Azargauska klosterfrågans vålnad ur grafven; att man begärde ed:förbundets afväpning nu, under det man i hela år rustat sig till strids på andra sidan, och i närvarande stund fortfor att väpna sig. Detta allt oaktadt vore Zärich beredt att lyssna till fredsförslag, ja att till och med sammanträda i ännu en konferens; likväl med vilkor att verkliga förslager och inga förespeglingar der framställdes, kort sagdt att ett ärligt ultimatum komme i fråga. — Efter Zirich yttrade sig Glarus, och framhöll i skarpa uttryck huru obilligt Luzern fordrade garantier för katolicismen, medan denna kanton, så väl som flera andra, på det hårdaste förtryckte protestantismen; i hufvudsaken instämde Glarus för öfrigt med Zärich. Solothurn antydde med korta ord konferensförbandlingarnes ändamålslöshet. Den såsom neutral framstående staden Basels fullmäktig begynte att med djupbedröfvelse erkänna, huru hvarje fredsförhoppning vore förlorad, men slutade dock med att hoppas på fred. Separatförbundet bad han att låta anspråket på alväpning fallå; majoriteten bad han efterskänka anspråket på jesuiternas förvisning. Alla de liberala kantonerna slöto sig till hvad som yttrats på Zärichs vägnar. Skarpast ibland dem granskade sändebudet från Waadt, hr Druey, separatförbundets hela väsende, dess planmessiga utsäde af misstankar mot edsförbundets majoritet, genom alla möjliga jesuitiska konstgrepp; den i Luzern utkommande Katolska statstidningens, skamlösa språk; utdelaingen af amuletter i separatförbundets krigshär: de dagliga lögnryktena om hela bataljoners öfverlöpande från edsförbundets armåe till separatförbundets; och ban frågade om ett sådant system vore förenligt med den föregifna önskan för fred. Förbundspresidenten föredrog en urkund från Luzerns arkif, hvaraf inhemtas att Luzern, som nu, i Oktober 1847, fordrar att edsförbundets majoritet måtte afväpna sig, hade i Oktober 1843, alltså för fyra år sedan, i hemlighet rustat sig till krig. Luzerns ombud, hr Meyer, hade härpå ej annat att svara, än med ett sidohugg åt förbundspresidenten (friskarornas fordna anförare): att denna rustning hade skett till följd af en aning om friskarornas tåg; och med mot höjden lyftad hand utropade han: Gud vare domare mellan mig och er! Fullmäktigen från Solothurn, hr Manzingar, som sjelf är katolik, inföll härvid: Det är hädiskt att åberopa Gud för en djefvulsk sak, och med en sådan manöver kan man för öfrigt blott dåra barn och gamla qvinnor. Luzern fordrade nu Solothurns återkallande till ordning för otillbörliga uttryck. Presidenten fordrade att Luzerns ombud måtte uppgifva hvilka uttryck, sm menades; men dål: Luzern icke ville svara härpå, anställdes omröstning angående de ouppgifna uttrycken; vid omröstningen stadnade den vanliga pluraliteten 12?, mot Luzerns fordran, så att denna förkastades. Derefter omröstades angående det af Luzern fastställda fredsförslaget, hvilket underkändes genom samma pluralitet; och sedan lemnade separatförbundskantonernas ombud sessionssalen, stego genast i sina i ordning stående resvagnar, och foro sin väg. Betecknande under den föregående diskussionen var ombudets ifrån Zug försäkran, vid sin heder, att separatförbundet aldrig hos utländska makter sökt någon intervention samt alla de öfriga separatombudens tystnad, när det Zugska ombudet anhöll om deras vitsord till bekräftelse på denna försäkran. Den 530 Oktober beslöt Edsförbundsdagen att i alla icke till separatförbundet hörande kantoner, kalla så väl reserv som landtvärn under vapen, indela dem i divisioner och ställa dem under öfvergeneralens befäl. När det förut omtalats, att edsförbundet icke komme att låta mindre än 60,000 man tåga ut, så anses man nu kunna uppskatta dess armå till fullt ut åubbelt denna maasstyrka. Den redan sammandragna härens rörelser hade begynts. Den 30 afgingo från Bern den 53:e och 4:e reserfbataljonen för att intaga en position i Berns Oberland;; 2 kompanier skarps.yttar och ett kompcni artilleri höra till denna corps. I Juri hafva 7:e och 8:e infanteri-: Hhasalla.s oo itf 28 aa RtÄlldaA AnNh manah ava 1111