man finner en dygd, så finnes den, så att säga mera af en naturlig instinktlik drift, än af kla öfvertygelse och liflig känsla att hon så bö lefva för att lefva rätt, hvilket väl borde var: tvärtom. — Sålunda: finner mar, att religionen sådan den predikas och läres, icke åstadkom: mit den verkan den åsyftat; hvaraf följer, som slutsats, att massan af folket ännu icke — jag understryker. ordet picke — mäktat uppfatt: christendomens ide. Christendomen lefver, si att säga, endast. på läpparna, under ett tanklös anförande af fromma fraser; men dess ande: mening, som borde finna genklang i bjertat: djup, förblifver, utan öfvertygelse och känsla död eller åtminstone slumrande; och detta ef ter aderton och ett halft s2kels predikande. Men jag uppslår det citerade stället i ofvannämnda förträffliga bok, och med ett par citater derur, vill jag vis2, att jag icke obetänksamt och på egen hand, utan stöd af upplystare menniskors omdöme, dristat framkomms med reflexioner af ofvanstående innebåll. Ut inledningen till ofvannämnde del af arbetet yttrar författaren: Jag ämnar tal: om religionen i närvaro af des; trenne största fiender: otron liknöjdbeten och fanatismen, utan alt ega något annat stöd än förnuftet, eller söka någo! annat mål än sanningen. Över alla dessa sirskilda föränderliga religins-sekt-åsigter, råder en oföränderlig religion, som omfattar dem alla, likasom himlen omfattar verlden. Vårt syftemål är, att af denna religion, som ytterst grundar sig på Evangelium, låna de eviga grundsatser, som öfverensstämma med alla religioner, och att såmedelst lugnt framgå till christendomens seger, d. v. s. till verldens hyfsning och förädling,. Sjelfva mahomedanen skall få bebålla sin troslära, då han i sitt hjerta redan är christen, säger författaren. Jag skall blott angripa, säger förf. vidare, de lärosatser, som göra oss ofullkomliga eller ensidiga, d. v. s. de villfarelser, som förnedra oss. Anvu vidare säger förf.: Att uppställa de grundsatser, som kunna tillämpas på alla menniskor, och, utan att något förändra i deras yttre gudstjenst, småningom tillintetgöra dess osedlighet: se der problemet som skall lösas. Det innefattar den nya, den hyfsade verldens bestämmelse; och dessa grundsatsers förkunnare skola hädanefter blifva christendomens sanne apostlar. Man tillskapar icke en christen, i det man visar honom ett kors, eller stänker några droppar vatten på hans hufvud. Dopet är blott sinnebilden ; kärlek till Gud och menniskorna: se der grundvilkoret. Också är det i sanning anmärkningsvärdt, att Evangelium blef gifvet för att återföra alla trosläror till moralisk enhet; men icke för ait öka antalet af de religioner som sönderslita verlden, med en ny. Skriftens ord hafva intet annat syfte? de hejda blott lidelser, tillintetgöra blott lasters. — Men ännu ett citat, och jag har visat hvad jag ville: Presternes undervisning är kall, dogmatisk och fruktansvärd, — inpräglas blott i minnet; och Christus lärer oss, att religonen blott vill inskärpas i hjerta. Jag har blifvit vidlyitigare, än jag önskat, men rår ej de för; ämnet är af så vidsträckt och ingripande natur, att volymer behöfde skrifvas, hvartill jag saknar både tid och förmåga. Likväl torde, af hvad redan är sagdt, kunsa lutas, att det är i religionslärans felaktiga benandling eller tillämpning, som orsaken till sedeförderfvet i första rummet bör sökas; och således äfven att hr Renhul!, efter mitt enfalliga förmenande, ej hade så orätt, så vidt jag f ett tidningsreferat kunnat uppfatta. Jag sluar derföre dessa mina enmärkningar med att iter upprepa madame de Staöls tanka: Man kall förgäfves försöka, att åt vårt slägte återgifva någon ungdom, — och framför allt christig ungdom — om man ej återvänder till reigionen genom filosofien, och till känslan genom förnuftetn. Högskin ngsoch vördnadsfullt D. L. Cederskog, Urmakerigesäll och ledam. i Skyddsf.