Aftonbladet – 12 september 1835, sida 3

KALEIDOSKOR ZNAIRA. (Forts. fr. gårdagsbl.) Andra dagen kladde sig Leopold i mohrisk drägt och begaf sig på aftonen till Marabuten. Redan mnalkades han den häck, som omgaf densamma, då han med hänryckande förtjusning hörde tonerna af en lutha som accompagnerade en ung flickas röst. Han satte sig ned bakom häcken, böjde qvistar och löf åt sidan och såg nu, i aftonens skymning, den unga Mohrinnan med Luthan på armen sitta med korsslagda ben på tröskeln till det lilla huset. Hennes sång var i början ej annat än en svärmande själs utgjutelser, men snart antog hennes röst mera kraft och hon uppståmde en romans, hvaruti en från Granada återvändande Morisk riddare beklagade stadens fall och de kristnas seger öfver de rättrogna. De sista tonerna af sången bortklingade i den milda aftonluften, då månan uppgick och med sitt silfversken, som stal sig fram mellan löfven, uplyste den tjusande sångerskans ansigte, hvars tårfulla öga var rigtadt på Marabutens halfmåna, som glänste uti eld. detta ögonblick hördes steg af någon ankommande, flickan lysnade, stegen hördes närmare, och hastigt sprang hon upp. En hög Morisk gestalt framträdde mellan träden; hans gång var stolt och afmätt och på hans höga glänsande röda turban igenkände man i honom en Musulman, som gjort en pilgrimsfärd till Mecca. Gud tage dig i sitt beskvdd Znmnaira, sade han med högtidlig ton. — Jag är ditt lydiga barn, svarade hon och lutade sitt bulvud mot Mohrens bröst, som välsignande upplyfter sin högra hand öfver sitt barn. Denne mannens närvaro lugnade Leopold, som ganska väl insåg att det var den unga flickans fader, ehuru altfvarsamt i hans blick, och något ovanligt, som han trodde sig hos Mohren uptäcka uppfyllde honom med fruktan för det tillkommande. Jag är trött, fortuor Mohren. har du sett om lampan i Marabuten och fyllt vattenkärlet för de resande? — Nej min far.? — Nå väl, fullgör ditt åliggande. Zmnaira gick in i huset, återkom efter en kort stunds förlopp med ett vattenkär! uti handen och gick till Marabuten. Leopold följde henne med ögonen och månans skimrande sken visade henue uti omväxlande men altid himmelskt tjusande skepnader. Utan att veta hvad han företog sig sprang han upp och väntade den unga förtjuserskan vid dörren till Marabuten. Hon kom snart ut, Leopold kände sin tunga förlamad, men den sköna Mohrinnans talande ögon mötte hans. Ofverraskad blef hon stående; derefter hastigt förskräckt utropade hon:? Det är hanu och ville fly. Leopold fattade hennes hand och höll henne tillbaka. Älskvärda — Znaira, utropade han, du har igenkänt mig; det är han, sade du; o säg mig, kommo dessa ord, som undföllo dina läppar, ifrån ditt hjerta? Var det fruktan, eller någon ömmare känsla, som ingaf dig dem? Huru härmed må vara, så kunna dessa ord hädanefier ej hafva någon annan betydelse än: det är han som tusende gå inger vill gifva sitt lif för mig, som älskar mig ända till dyrkan, och som, för min skuld glömmer allt öfrigt i verlden.? Leopold tryckte härvid banden på den darrande flickan, som med nedslagna ögon cech svallande barm stod framför honom. Sannolikt hade hon lugnat honom med en öm blick, ett hjertligt ora, men i detta ögonblick hördes ifrån granskapets Minareter, ropet: Gud är stor, Gud är barmhertig, vänder eder vill Gud! — Kristen, sade nu Znaira