Aftonbladet – 12 september 1835, sida 3

ne nn nn Le LM ww himmelen, och var färdig att ater svinga sig dit upp; var det af kärlek, eller al sann rehgiös känsla? Nog af, Leopold nedsjönk på sina knän, som hade han varit en Muselman. Leopold berättade sitt äfventyr för sin vän Ali med ord, som alltfor väl visade denne, huru djupt den unge mannens hjerta var såradt. Sorgligt skakade denne sitt hufvud; tro mig Leopold, sade han, jag älskar dig som en bror, men just derför besvär jag dig, afstå ifrån denna flicka. Hennes far härstammar från en af Granadas gamla Mohriska familjer. Han är son till den helige som ligger begrafven i Marabuten, och står sjelf i stort anseende. Når för några år sedan ett fruktansvärdt väder utbröt öfver vår stad, gingo Ulemas och alla fromma män i Nebel upp i Minareterne för att anropa himlen; men stormen rasade med ökad häfughet. Äfven Hazzuz upsteg i sitt torn, och knappt hade han uppvicklat den från Mecca medförda turbanen, förr än regnet upphörde, molnen skingrades och den utvecklade turbanen glänste i solens strålar, som vimpeln på en skeppsmast. Denna turban bär han, som du sett, alltid då han genomstrofvar hedarne, ty hvar åttonde dag går han till fots ifrån Nebel till Hammamet, besvärjer vågorne och molnen och nedkallar Guds välsignelse öfver detta land. Då Beduinerne se honom, lemma de sina tält, för att kyssa hans kläder; derföre följ en värs råd, som vill ditt väl, slå denna flicka ur hågen. Leopold kände sig på det smärtsammaste slagen af dessa ord, ty hans kärlek syntes omgifven af dystra moln. Han talade ej mera derom med Ali; men måhända äfven derföre blef denna passion, som han bar sluten inom sig, så mycket häftigare och mera tärande. Han gick ännu ofta till Marabuten, men ban såg ej mer den unga flickan. Ofta mötte han, på vägen, Mohren, som gick öfver slätterne, som Ali berättat. På åtta dagar hade han ej sett Znaira, och hopplös kärlek tärde synbarligen på hans utseende. Hvad hade han ej velat gifva om det varit honom förunnadt att med dessa bleka, infallna kinder visa sig för henne, men så ofta han kom, fylldes ej mer vattenfatet, och antändes ej lampan, af henne, utan alltid af fadren. Leopold afbidade med otålighet den dag då Mohren skulle företaga sin vanliga vandring till Hammamet; ändtligen kom denna dag och han såg honom gå öfver heden. Leopold ilade till Marabuten, men väntade hela dagen förgäfves; han hoppades ännu alltid på aftonen; men da äfven denna tförflöt, och natten inbröt, då månan glänste på himmelen, de andligas böner i den stilla natten genljödo från Minareterne, och när i tornet der han hoppats få se den hulda, allt förblef tyst och stilla, då bemäktigades han af en dyster förtviflan, han kastade sig på jorden och tårar störtade från hans ögon. Hvarföre; utropade han söndersliten af smärta, hvarföre döljer hon sig för mig? Har hon öfvergifvit Marabuten, skall jag alldrig mer få se henne? Nej, ropade han, hastigt uppspringande, se henne måste jag åtminstone, kosta hvad det kosta vill! Nära invid huset stod ett träd, hvars grenar sträckte sig öfver en terrass och beskuggade en del af densamma. Leopold uppsteg i detta träd, kom på detta sätt på terrassen och derifrån, på en, gård, som befanns midt uti huset. Han darrade så häftigt, att han knappt förmådde hålla sig uppe, och var nödsakad, att några ögonbliek hvila sig på en stenbänk. Gården var omgifven af fyra salar, på hvilkas öppna dörrar hans ögon spejande fästade sig; endast wvll en af dessa salar dolde ett nedfalldt, stort grönt förhänge, ingången. Nauen var herrlig och rundt omkring herrskade den djupaste tystnad. Sedan Leopold hämtat sig genomgick han de rum, till hvilka förhängena voro uppdragna. Uti det första af dessa fann han manskläder och en hvilsäng; i det andra, vapen och fanor, och i det tredje endast en divan som upptog alla väggarna. Nu aerstod det fjerde rummet, som syntes vara det förnämsta af dem alla. Längst efter väggen stodo blommor utanföre och dörren beskuggades af tvänne träds lummiga kronor. Detta trodde Leopold vara Znairas rum; sakta lyftade han förhänget, säg in igenom öppningen och trodde sig igenkänna på väggen, lutan, böljd af ett sidenförhänge, och utsträckt på en hvilsofla, den unga flickan. Det var henne han sökte, och, sådan är kärlekens makt, han stod der förstenad och vågade knappt andas. Då allt förblef tyst så väl i rummet, som utanför, gick har sakta in. Nu kunde han tydligt utskilja allt; månans strålar inträngde genom flere fenster och utgöto sitt blanka skimmer ölver rummet. Znaira, ty det var hon, låg på en ouoman; hon var klädd, men hennes klädning, som bestod af en enkel tunic, var i den mest förledande oordning. Månans strålar föllo på väggen, tält vid. hennes hutvud, och återskenet deraf kastades på den sköna Mohrinnans ansigle, hals och blouade -1 VP oh a I 17