4ICHCe SAO Hd JACUOPLIL SILtd VILL DIM SIUA, GI RA de sig tryckt till hans hjerta, och halft vaken, halft drömmande kastade hon på honom försmäktande blickar. Zmnaira, sade Leopold, tryckande henne innerligare till sig, älskar du mig. — Ja, jag älskar dig, hviskade hon med hufvudet mot hans bröst. Fo odetia ögonblick bultades tre slag på porten; förskräckta — flögo de ålskande ifrån hvarandra, Hvad är det? utropade Zmaira, hvilket buller! hvar är jag, hvem är du, hvad gör du här??? Med dessa ord sprang hon, darrande, upp från Ottomanen och i hennes rädda blickar uttalade sig öfverraskning och fruktan. — Znana, hviskade Leopold, lugna dig, det är jag; har du icke sagt mig att du älskar mig? Har du icke tryckt mig ull ditt hjerta? — 7Du hår, i detta ögonblick? och mina kinder glöda; , od g , det var saledes ingen dröm. Store Gud, har du då ve öfvergilvit mig? — Anyo dåuade nu te slag på porten, beledsagade af orden: Det är jag, Znatra, öppnal! — Det är min faders röst, sade den darrande flickan, jag är förlorad! -— bDin fader! Zmatra, säg hvad jag Jag SaC skall göra, mitt lif tillhör dig, öppna porten, jag kastar mig till hans fötter, jag alsvär min tro och du blir min maka. Jag besvär dig Znaira, frukta intet; fådernesland, religion, allt slömmer jag för dig! ? — ?Du är en kristen! ack då äro vi förlorade! fly, fly! annars dödar han oss! — Zmnatra gaf Leopold ej tid att svara, utan förde honom 1i et af de rum han förut besökt, öppnade en liten dörr, sköt honom ut derigenom, och Leopold befann sig i trädgarden på andra sidan huset. Annu en gang omfamnade han här den älskade och försvann sedan mellan träden. Znaira kände en dödlig mattighet; med möda släpade hon sig till porten, öppnade den och insläppte fadren, som redan för tredje gängen bultat. — Du sof, älskade barn,? sade han vid siu inträde, jag väckte dig. — Hon förmådde cj svara, utan sjönk vanmäktug i hans armar. Hazzus ålskade innerligt sin dotter; oaktadt den dystra stränghet, hans yttre så ofta antog, för aut befästa hans inflytande på den stora hopen, hade han dock ett ömt hjerta. Hau förde Znaira till sin kammare och var ifrigt sysselsatt med henues vederfaende. Då Znaira åter upslog ögonen återvände äfven hogkomsten af det nyss förflutna och hade hon ej varit för häftigt skakad skulle hon utan tvilfvel forradt sig sjelf. Hennes hjerta var beklämdt och tårar swömmade från hennes ögon utan att hon kunde göra räkenskap för orsaken till sin bedröfvelse. Fadren fick intet nöjaktigt svar på alla sina frågor; han trodde derfore alt hans dotter varsjuk, och anropade himlen att återgifva henne lugn och helsa. Afven Znaira försökte bedja, men hon hade intet förtroende ull siu bön ty hjertats känslor instämde ej med de ord hennes läppar uwualade. Djupt rörd återkom Leopold till sitt hem. Hans beslut stod fast, han ville blifva mahomedan, för att kunna erhalla Znairas hand. Blow hågkomsten af fäderneslandet och hans gamla fader smårtade honom; båda ville han se ånnu en gäng, säga dem för evigt: farväl, och återvända till Nebel. En gammal fru blef afsänd till den älskade, för att meddela henke detua beslut och bedja om ett möte. Leopold bad så bevekande att Zmaira ej kunde neka; klockan elfva på natten skulle han finna den älskade i trädgården. Natten var mörk och syntes gynna de älskande. Den molndigra himmelen och blixtarne vid den fjerran horizonten syntes båda ett oväder. Sittande på en bänk, med hufrudet stödt emot handen, lyssnade Znaira efter den älskades ankomst. ÅÄAndiligen prasslade det mellan buskarne, och den efterlängtade lag vid hennes fötter. ?Znawa hviskade Leopold, när jag ligger här vid dina fötter, synes det mig lit att glömma mitt fädersland. Jag ville väl ännu en gang återse det; men nes 5 gäng ; hvartill tjenar det! Säg ett ord, och redan i morgon afsvär jag min tro, och är din.? — Min vän svarade flickan, Den, som låtit vss båda födas under åtskiljda himmelsstreck, är emot denna lycka; det är oss ej beskärdt att njuta den. Jag skall finna min sällhet hos dig, men kan du väl glömma din far, ditt fädernesland? på min far, sade Leopold, älskar mig och vill min lycka, och mitt fädernesland är der du finnes.? — Välan da, så res, och har du vid din återkomst ej glömt din Znaira, Så är jag din för evigt. Znaira föllitårar, ty en röst 1 hennes inre hviskade, att hon aldrig mer skulle återse den älskade. Ännu en gång slöto. de sig till hvarandras bröst, deras läppar möttes och deras tårar flöto tillsammans. Lef väl sade Leopold, innan två månader tilländalupit hgger jag åter vid dina fötter.? En hasts gnäggande skrämde de älskande ifrån hvarandra; raskt skyndade Leopolil till sina väntande tjenare, kastade sig på sin häst och tog vägen till Tunis hvarifrån han redan andra dagen ämnade gå om 1 avd åäll Frankrike