Sundsvalls tidning – 9 januari 1875, sida 2

I jordvåningens hvälfda kammare bodde hans farföräldrar, såsom voro de herrar på slottet Rauheustein. Af herrskapet kow sällan eller aldrig någon dit. Den nu varande egaren grefve Aarsteia räknades till landets högsta familjer. De hade gods nog på slätteroa och landtställen i moderna badorter, den obekvämma riddarborgen i vilda bergen syntes nästan förgäten. Den nu varande hufvudmannens fader hade utmörkt sig i tyska frihetskriget, han satte sina trogna vapenkamrater och tjenare med oioskränkt herravälde öfver Raubenstein. Generalen kom ännu ibland på stengetsjagt till bergslottet. För sonen var redan det nöjet för tröttsamt och farligt. Den yngre generationen kände slottsförvaltaren aldeles icke. Den gamle Reuter var en väldig jägare, ban lefde lyckligt i sitt hem, Hans son, Andreas fader, blef dyster emellan de gamle. Det gamla paret hade väntat Andreas till aftonmåltiden. Efter en kort helsning bortlade sonsonen sina vapen och sitt jagtbyte och satte sig till bordet. En klar oljelampa brann, mustig vildstek ångade på fatet, i de vackra gammalmodiga krusen skummade starköl. Det var ofantligt angenämt i den hälfda kammaren. Bergsboerna åto långsamt och tigande. Sedan rökte de sin korta pipa, men de rökte därur den finaste holländska knaster. — Det har kommit ett bref från herrskapet, sade slottsförvaltaren. Läs det du, Andreas. Gif honom det gumma. : Farmodren, i sin snygga anständiga drägt ännu altid förrådande den fordna grefliga kam