marfruns prydlighet, räckte sonsonen grefve Aarsteins skrifvelse. Andreas stafvade icke, utan han läste flytande den ganska däliga skriften. eCKära Reuter! I morgon inträffar grefvinnan Gundaker i Rauheustein. Hon är att bevaka lik en fånge; framföralt förhindras hou från hvarje gemenskap med främmande samt afhålles från att rymma. Er bepröfvade trohet anförtror jag denna vigtiga sak. oEr välbevägne åkAlbert grefve af Aarstein. Slottsförvaltaren skakade sitt hufvud vid afhörandet af detta bref. — Grefrinaan Gandaker det är arfgrefvens gemål, anmärkte har. — Om blott herr grefven hade skrifvit tidigare, jämrade sig slottsföreståndarinnan. Rummen däroppe låta icke så hastigt ställa sig i ordning. — Det updraget behagar mig icke, sade Andreas, vi äro hvarken fångvaktare eller stadstjenare. — Fru grervinnan har kanske förgått sig på något vis. — I hvarje fall afgjorde jag såsom grefve Gundaker den saken själf. — Förnäma familjer gifves det allehanda underbara öden och händelser, invände den gamla frun. — Att vakta en kviana blir alltid skamfullt! — Du menar en påse guld lönade sig bättre. — Nej, om en kvinna är dygdig vaktar hon sig själf, för att vara värd guld, fordras det trohet.