Sundsvalls tidning – 9 januari 1875, sida 2

orsakat någon tvist. Hans jättelika krafter afhöllo hvar och en från att inlåta sig i strid med honom. Ofta träffade honom tillropet: — God afton Andre, han tackade dystert men hälsade ingen. De unga gossarne blickade med nyfikenhet på honom, som aldrig drack med dem på yärdshuset. Flickorua sågo halft ömt, halft trotsigt, på honom, som vid dansen aldrig kurtiserade dem. Stolt är dock Andreas, som vore han själf en grefve och icke grefvens vapenbärare ljöd det efter bonom. Denne bekymrade sig hvarken om nyflkenhet eller tadel, utan skred raskt framåt. En vacker hund följde hans spår. På andra sidan om den lilla byn steg Audreas öfver kullen. Det var en glädje att se denna kraftfulla gestalts rörelser. Bröstet andades friskt, hjärtat slog fullkomligt regelbundet. På bergstigen blef gossen varm, han aftog sin hatt. Ett djärft skönt hufvud med skarpt tecknade drag blef synligt. Kortklippt becksvart hår, mörkt skägg, som lät den brunaktiga hyn synas nästan ljus, Två eldiga svarta ögon, blixtrade beslutsamt. Djupt röda afstucko de svällande läpparna från ansigtets för öfrigt dystra färgton. Tänderna voro hvita, starka och friska, såsom hans jagthunds. Hunnen upp på sluttningen, vände Andreas sig ännu en gång emot dalen, och med välbehag utvidgades hans bröst, ban älskade höjden. Där uppe trädde han genom det vapenprydda porthvalfvet in på den gamla riddarborgens gård.