Sundsvalls tidning – 9 januari 1875, sida 2

gatorna. Sendlingers mordnatt 1705 är en dyster bild i historien. Folkstammen i högalperna är ännu i dag oförändrad. Den stenhårda marken på hvilken människorna bodde förlänade äfven deras karaktär fasthet och hårdhet. Slottet Rauhenstein ligger på en skogig udde, Emot norden sluttar kullen brant, vildt brusar bergsströmmen där nedanför. Emot söder sträcka sig gröna mattor i sakta sluttning. Vid dess fot ligger en liten by. Invånarne sutto i skymningen framför sina små bus. Den flitige bonden hvilade bredvid sin raska hustru. Barnen lekte vid den silfverhårige morfadrens knä, herden vände hem, uplifvande byns gator. Flickorna gingo till brunnen och mången ung man lyfte det tunga ämbaret åt den älskade. i I fjärran flöto färgerna tillsammans i den skymmande dagen, mildt klingade kyrkklockorna ljaft doftade rosorna i den lilla trädgården. Det var så fridfullt stilla i den högtidliga aftonhvilan. Hastiga steg ljödo hörbart. En högväxt man gick i genom byn. Han var iklädd enkla men saygga jagtkläder. Den grå grönkantade jackan hängde bekvämt öfver det breda bröstet. Efter de välbildade benen smögo sig mjuka bockskinnsdamaskr. Jagtknifven hängde vid höften, och den trogna bössan öfver axeln. Djupt nedtryckt i pannan, nästan döljande anletsdragen, satt den gröna hatten med de utmanande tre svarta örnfjädrarne. Det var, det i landet brukliga stridstecknet. Men den, som bar det hade det ännu ej för