Sundsvalls tidning – 1 augusti 1874, sida 2

justitiestatsministern 1863 frih. De Geer, mer än en gång förklarade konung Carl XV, att stadsrädsledamöterna woro beredda att när fom helst mangrant resignera i fall han fullföljde sina Eri: gifta benägenheter. Wi måga till och med för klara, att feil, De Beer wid afgifwandet af denna förklaring lise konungens upmärksamet därpå, att statsklokheten alwarligt bjöd honom att under fred: liga aufpicier bewara åt fig och waka öfwer de twå kronor, fom han redan egde, och ide att ristera dem bägge, under sträfwandet efter en tredje. Ett wärdigare och allwarligare spräk lärer wäl ingen minister kunnat tala. Den bekymmersammaste och tyngsta resa, fom grefwe Manderström kanste någonsin gjort, mar den, då han, i följd af kallelsen, begaf sig till Köpenhamn. Det säkra är och förblifwer emellertid att — genom hans upträdande der — före draget förföll, ehuruwäl, för att på ett fonvenabelt fätt betäcka reträtten, detsamma förklarades för tillfället blott hwilande. i Nägot fullständigt fördrag förefans för öfrigt aldrig, ide ens mid Skovsborg, utan endast ett uttajt dertill, tilfommet likwäl utan att någon ledamot i fwenfta kabinettet blifwit hörd, än min: dre gillat det. Fördraget, fådant det tillkom och fädant det war, war egeutligen endast ett individuelt uttryc af konung Carl XV:s i botten tids derliga, högsinta och öppna, men på samma gång något för ögonblidets intryck alltför lifligt met: tagliga karakter. Inför det fmenfta folket fan det aldrig betraktas annat än fåfom en konungs fantasi, och det utan all reel effekt, alldenstund konseljens ledamöter, i känsla af sin fosterländsta pligt, be slutsamt bekämpade det. Konseljen mystifierade i detta afseende icke konungen,) men wäl konungen konseljen. Ä Hwad som kastade en wiss twetydighet öfwer statsråden, härflöt gansla uteslutande från den grannlagenhet, hwarmed de bjödos att bemöta konungen. Swärigheterua för dem ökades äfwen deraf, att de hade ide blott Sweriges första tidning emot fig, utan jemwäl egde i danfte miniljterpresidenten Hall en owanligt fyndig och slipad motständare. Wåra statsråds bemödanden gick företrådeswis derpå ut, att förflytta frågan från de enstilda wägar, hwarpå den blifwit inledd, och in på en werklig konstitutionel wäg. Detta Iträf: wande kringgicks dock alltjemt. Til och med den af excellensen L. De Geer uppfatta strifwelse, som flutligen anfördes af danffe miniftern och fom wädte få stort upseende inom Swerige, war tilkommen på ett fätt och i en affigt af alldeles motsatt syfte mot den, fom Hal conforter deråt gåfwo. Men förhållandet Härmed torde ämm ide mwara tid att blotta. På willospår är man likwäl, när man med sagde strifwelse wäpnar fig wot frih. De Geer. Oaktadt hans egna ord till och med tyckas i denna frif welse tala emot honom, kan likwäl ingen frå tes nare än han. J ädlare fyfte torde också ingen strifwelse från Honom ha utgått. Frih. Gripenstedts hemkomst en wecka förr eller senare utöfwade för öfrigt ide det minsta inflys tande på sakens gång. Dessutom tillkommer här att frih. G. egentligen ide hade i saken någon direkt beröring med fonungen. Tilläggas bör, att det omtalta förbundsprojektet ide defto mindre war få lånat framskridet mid medlet af november månad, att grefwe Hamilton lhwarje dag wäntade fullmakt från fin regering att underteckna detsamma, då Fredrik VII:s död och de Augustenborgsta anspråken mellankommo samt föranledde ett upftof, hwarunder slutligen planen alldeles öfwergafs. Antagligen war det äfwenledes nu hela statsrådets pression som hejdade den stridslystne konungen att handla, och i främsta rummet torde grefwe Manderström härwidlag warit inflytelserik, hwarför han åfwen fått upbära få wäl berömmet som tadlet för regeringens hållning wid detta tillfälle. — rW ————— — ——