hans penningar. Hägglund fick emellertid passera, då det befanns, att hela hans kassa beftod af en femöresflant. På flere ftällen berättar man, att okände män nattetid wisat fig mid fönstren, fpec jande in i boningshusen. Af dessa fatta och dessa tyften har befolkningen blifwit i högsta grad up: ffrämd, och länsman Särenholm har funnit fig föranlåten att upbäda manftap från 8 omkring Häggdångers kyrka belägna byar för att å socknens siogar anställa stallgång efter röfwarne. Den oms kring 100 man starka truppen samlades i onsdags . 4 f. m. wid Klappnäs bro. Expeditionens bedrifter ffall Hernöfands-Poften i nästa n:r oms tala. Förfalskaren Strömberg. Något förhör in för Stockholms poliskammare med den för förfalslningsbrott häktade grossh. G. H. M. Ströms berg har hittills icke egt rum, af orsak, dels att de bankinrättningar, hwilka Strömberg bedragit, behöft in örstaffa en mängd uplysningar från slilda håll, dels ock att det befnnnits nödwändigt att Strömberg själf å sitt kontor fätt genomgå sina böcer och anieckningar för att därigenom möjligen bidraga til en fullständig utredning af hwad till saken hörer. Wid besöken å kontoret har Ströms berg siått under bewakning af twå polismän. Under några dagar har man och man emellan rykteswis omtalats, att Strömberg slulle tillförene ha warit tilltalad och sakfäld för brott. Wid med anledning häraf anstälda efterforstningar ha wi, säger A. B,, erfarit följande: 1856 den 11 augusti dömdes Gustaf Henrik Marcus Strömberg att för falfft witnesmål böta 40 daler s. m. med 13 rdr 16 sk. bko samt aldrig wara witnesbär; för angiswelse, fom gått å heder och ära, böta 20 daler s. m. med 6 rdr 32 ft. bko, eller i brist däraf undergå 7 dagars fängelse wid watten och bröd och asbedja sitt brott offentligen inför rätten, samt för uteblifwande böta 3 rdr bko, eller i brist af förstnämnda och sistnämnda böter, upgående till 16 rdr 16 ff. blo, undergå 3 wedors sängelse. Utslaget faststäldes af Swea hofrätt den 13 därpå söljande oktober. Sedan hofrättens utslag fallit, sökte Strömberg ändring genom beswär hos k. m:t, under yrkande att warda från ådömda answaret frikänd, hwars jämte han anhöll att, därest hofrättens utslag pröf: wades lagligen grundadt, k. mt af nåd måtte förslona honom från answar i målet. K. m:ts högsta domstol afkunnade utflag å beswären och nådeansökningen den 22 december 1858 af det inne håll, att då klaganden ej ställt fig hofrättens före: strift i meddelad beswärshänwisning till efterrättelse angående böternas nedsättande eller anskaffande af intyg därom, atl klaganden för fattigdom ej för mådde sådant fullgöra, anfåg k. m:t beswären icke funna till pröfning uptagas och fann k. m:t an: ledning ej förekomma att den sökta nåden bewilja. Af handlingarne i detta mål framgår, att Ström: berg, fom mid denna tid war handelsbetjent, för att gagna sin prinsipal uti wid Stockholms rådhusrätt mot denne anhängiggjordt mål, ej mindre då Strömberg hördes såsom witne förtegat flera til uplysning tjenande wäsentliga omständigheter och därförutan haft upgifter som stätt i strid med sanningen samt sålunda burit falstt witnesbörd, än ock för sådan förbrytelse beskylt ett witne. Försnillning och försalskning. Målet mot häktade f. stationsstrifwaren P. I. Bark förekom i tisdags inför Stockholms rädhusrätts sjette afdelning. Af den redogörelse, fom den anklagade afqaf angående fina lefnadsöden, framgick bland annat, att han är född 1834, att han 1861 an: togs i järnwägens tjänst såsom materialwakt mid Kilsmo, följande år en fort tid war biljettförsäljare wid Tumba, sedermera bokhållare i Södertelje och därefter erhöll transport till Stockholm, hwarest han tjänstgjort i godsexpeditionerna först wid Södra, sedan wid Centralstationen. Sin senast innehafda plats säsom föreständare för Centrallftationens resegodsöfwerwigtexpedition tillträdde han förliden höst. En af trafikintendenten upgjord förteckning öfwer de i ftammen till öfwerwigtsbiljetterna up: tagna belopp, hwilka icke öfwerensstämde med de å biljetterna påförda, framlades inför rätten och granstades; och det framgick däraf, att öfmermigtabiljetterna nästan alltid utwisade högre siffror än aftammen, — endast wid en poft war förhålandet det motsatta. Bark kunde ej beftrida felaktig: heterna, men sökte förklara dem därmed, att brådffan wid tågens afgång föranledt felräkning eler upskof med beloppens införande i stammen. Hwad angick de stammar, fom förkommit, kunde han ej redogöra för, hwar de blifwit af, utan åberopade endast, att han stundom saknat stammar, emedan dessa warit upskickade till kontrolltontoret, m. m., hwilket ide af rätten ansägs säsom en tilfredsftällande förtlaring. Det uplystes, att förfalskningen uptäckts genom en från Berlin ankommen slrifwelse angående den tysta järnwägens tillgodohafwande å en här utfärdad öfwerwigtsbiljett til Berlin; man wisste nämligen här ej, att en dylik biljett blifwit utfärdad, och stammen till densamma fanns först efter Barks häktande, då man uptäckte Hen