Sundsvalls tidning – 2 april 1874, sida 2

stär, som skulle kunnat utgöra ett uttryck för hwad nämnde opvosition will och åsyftar. Hans wägran i detta fall innebär ett ytterligare bewis, ifall få dant warit af nöden, att när man på ifråga wa rande håll welat begagna fig af hans populära namn, få har sådant endast inneburit ffryt, frymteri och falithet. Stockholms Dagblad utläter fig sälunda: Följande slutsatser funna dragas af hwad fom timat. Först oc främst synes det of wara fatt utom alt twifwel, att konungen har fullfomligt alwar med att wilja gå de uttalade önskningarne om grundskatternas och indelningswerkets afffaffande till mötes, ty eljest hade han wäl ide ifråga om konseljens ombildning wändt sig just till den man, som är egentliga uphofwet till 1873 års riksdags framställning i den frågan. Widare tors de man mara berättigad att antaga, det fonungen ide strängt håller på fin nu warande rädkammare, efter fom han förklarat fig wilja, få widt möjligt wore, lemna fitt bifall till dess ombildning i öfwer ens stämmelse med frih. De Geers äsigter, oaktadt ingen annan af de nu mwarande rådgifs warne än excellensen Adlercreutz weterligen anhåällit om afned. Slutligen har det blifwit alldeles klart och oomtwisteligt, att frih. De Beer inga lunda fan af de missnöjde inom riksdagen påräknas fåfom den där stulle wara sinnad att i fpetsen för dem bilda en ny regering och åt dem skänka glansen af sitt namn och prestigen af fin akftningsbjudande personlighet, ty då hade han wäl icke försummat det honom nu erbjudna tillfället. Wi hafwa redan förut wågat den gissningen, att talet om frih. De Geer såsom schef för oppofitionen inom första kammaren och såsom allierad åt landtmannapartiet inom den andra grundat sig på en kollossal missupfattning af hans hållning i grund: ffatte: och förswarsfrågorna, och det är med stor till freds ställelse wi nu finna, att denna mår gif ning mäste hafwa warit wäl grundad.