Sundsvalls tidning – 2 april 1874, sida 2

aftog han pelsen och stälde på den varma ugnen till stekning några äpplen, som han uptagit ur rockfickorna. Lachner, som så mycket spelat sig in uli sin roll, att han nästan själf trodde därpå, var icke just upbygd af, att juden tog honom ur villfarelsen genom att visa; det han ej glömt att ban för sig blott hade en simpel grenadier, som ban ej var skyldig någon aktning. Men oaktadt Lachner i trots af sina vidtutseende äfventyr börjat finna behag uti tanken, det han hade att föreställa en aktad baron och major, upfylde han likväl med undergifvenhet Freibergers begäran och öpnade dörren. Denne slog sig därefter wmakligt ner i fatöljen och befriade halsen från halsduken, som var bunden däromkring. Lachner satte sig på en stol midt emot juden och väntade med korslagda armar och ben, hvad han hade att säga. — Tro inte, sade Freiberger, att jag, eller rättare fursten, är belåten med Er. Ni extemporerar hvad ingen befallt Er. Hvad hade Ni i Hernals att göra? — Ett besök därstädes var mig ej förbjudet. — Hvem har befallt Er att döda en människa och därigenom sätta hela staden i rörelse? — Det befalde mig, svarade Lachner, denna mäktiga känsla i vårt bröst, som i många fall bestämmer vårt handlingssätt. Låt mig förklara, huru det gick till. — Det är onödigt, ty jag känner det redan. — Men Ni kan omöjligt känna till rätta förbållandet.