Sundsvalls tidning – 18 december 1873, sida 2

därefter till handa hålla dem, hvilka vilja här bygga och bo, tomter till ett pris, som ej genom aspekulations eller aswindles blifvit afskräckande uppjagadt; ty samhället ockrar och aswindlare icke; hon endast vakar öfver det allmänna bästa, fullkomligt patriarkaliskt, samt får och kan icke begagua sin makt till att pressa — mycket mindre preja — den eoskilde individen. Sedan jag nu vid behandlingen af denna fråga uttryckt mina tankar, min öfvertygelse och mina förhoppningar, bar jag endast att tilllägga vågra få slutord. Det finnes en mängd personer, som söka intala både sig själfva och andra den öfvertygelsen, att Sundsvall för det närvarande står på den högsta spetsen utaf sin ära och makt, att det nu uppnått kulmen, eller den punkt af sin utveckling, hvarifrån det sedan, i händelse af för. En fråga som af dessa pessimister ofta till mig blifvit framstäld, är denna: atror du att skogsafverkningen redan uppnått sin aldra bögsta grad af fulländning?a — och till denna fråga har jag svarat ett obetiugadt — ja! — De hafva då hugnat mig med den underrättelsen, att då skogsafverkningen ej kan framgå i ständigt ökadt fortskridande, så vore det äfven slut med Sundsvalls vidare utveckling och förkofran; — men på den kroken har jag icke nsppat; ty hvarkeu WesterNorrland eller Jämtland behöfva uteslutande lefva af att till intet göra sina skogar, men däremot kunna de lefva utomordentligt väl af, att på ett förståndigt sätt till godo göra sig dem, m. v. i ett väl ordnadt sammanhang med ladngårdsskötsel, å