Sundsvalls tidning – 18 december 1873, sida 2

till detta prejudikat, eller ock upphäfva hinmelshöga rop om orättvisa och mannamån. För att förebygga detta virrvarr, och möjliggöra stadens uppbygande, fianes ej annat medol att begagna, än ett: och det är lagen. I sådana fall som detta hjälper ej någon annan åtgärd; ty fåfängt skall man härvidlag vädja till sämjan, eftergifvenheten eller det goda hjertat hos spekulationen eller vinningslystnaden, Man talar med förtrytelse om våld mot den egande rätten, och att ingen har rättighet att frånrycka mig hvad jag eger, med mera dylikt men man glömmer att det finnes lagar, som vi besvurit, af hvilka en berättigar sambållet att för det gemensamma bästa, mot gifven ersättning, komma i besittning af min egendom, om denna skulle för detta andamål vara behöflig. Denna lag beter expropriationslag, och är lika gällande och oomkullkastlig som någon af de öfriga; och anse, jag det såsom bevis på klar uppfattning, förstånd och medhorgaredygd, att vid ett tillfälle som detta, uuderordva sina egna iutressen denna lag — som tillkommit för att häfda och befrämja det allmänua bästa — äfven om man därvid skulle göra en personlig uppoffring. Att den blifvande expropriationsnämden dessutom i denna sak kommer att förfara lika klokt och beräknande, som humant, därom är jag, och bör hvar och en vara fullt öfvertygad. Och sålunda skola säkert de olika egarne till de mångomordade vretarue, alt efter dessas läge, blifva skäligt ersatta, på samma gång samhället sättes i tillfälle att ostörd ordna denna sin så högst makt påliggande angelägenhet, för att