Norrländska Korrespondenten – 18 november 1873, sida 2

En känsla af medlidande dref mig att uuderlätta den bekännelse han tycktes vilja meddela, hvarföre jag yttrade: aODet var således Bärd, som .. 7 aJa, det var jag, olycklige! ... Vi träffades inne hos B—s och kommo där i någon obetydlig ordvexling. Det skulle ingenting medfört om icke det olyckliga bränvinet varit med i spelet och de närvarande retat upp oss. Jag gick likväl min väg, men utkommen på gatan råkades vi ånyo och grälet förnyades. Det var då sinnet rann till på mig och jag sprang in etter hyfveljärnet ... Jag högg till ...Jag ville inte mörda ... men detta ångestrop! Jag sprang, jag flög, hem; men från detta ångestrop har jag aldrig kunnat fly. Om dagen, i natten, på vägen, vid arbetet, öfveralt har jag hört det ljuda i mina öron, öfveralt bar det följt mig lika troget som skuggan. Jag kämpade mot rättvisan om mitt lif; men i kampen mot ångern har jag dukat under. Ack! hvad jag har lidit... Ingen frid har jag funnit, ingen frid skall jag väl heller finva. Gud, Gud hjelp mig! Jesus var barwhertig ho Detta var ungefär hvad han i afbrutna, flämtande ord förtrodde mig; men deu förfärliga sinnesoro, den synbara, men icke utsagda fruktan för det stundande, som gaf sig tillkänna i blick, i röst, i bröstets suckar, i handens nervösa darrning ... huru kunna omtala det och hvad skulle jag säga? Ack, hvad äro människors ord vid dylika tillfällen, då själen, upfylld af ångest och bätvan, fruktande motser det ovissa i det oändliga! Jag sade honom dock hvad jag sjelf trodde och altid skall tro. Jag