Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1873, sida 2

Myntkonventionen. I andra kammaren böts jades förmiddagens förhandlingar i lördags med föredragning af vise talmannen frih. Åkerhjelms motion om skrifwelse till k. m:t angående åtgärder att göra den af riksdagen redan godkända mynt: fonventionen gällande mellan wårt land oh Danz mark. Wid talmannens proposition på denna motions remitterande till bankoutskottet begärde hr C. A. Larsson ordet od uttalade den åfiaten, att motios nen enligt grundlagen ej kunde remitteras till fam mansatt banfooch lagutskott emedan något fådant ej funnes i grundlagen uptaget bland de ständiga utskotten. Men talaren trodde ej, att den ens skulle funna remitteras till banfoutffottet, ty en motion, fom tillhörde ständigt utskotts behandling, kunde ej grundlagsenligt wäckas efter motionstidens slut, med mindre någon händelse timat, som dertill gåfwe särstild anledning, men någon sädan händelse hade ej inträffat, ty om oc norska stortinget förs kastat konventionen — något, hwarom offifiel uns derrättelse åtminstone ännu icke meddelats — så hade en sådan tilldragelse blifwit i sjalfwa den fal. propositionen om konventionens antagande förut satt jåjom en möjlighet, hwilken, om den blefwe werklighet, enligt talarens förmenande borde baf: wa till följd hela frågans förfallande. Wille ders för kammaren remittera motionen, kunde den ens dast förwisas till ett tillfälligt utstott. Talmannen uttryckte såsom sin enskilda äsigt, att motionen måste remitteras till bankoutskottet hmwarpå vise talmannen, till beriktigande af fitt yrkande om motionens remitterande, förklarade, att hans mening warit, det sammansatta banfooch lagutskottet skulle komma att behandla motionen. wad beträffade motionens grundlagsenlighet, så hade werkligen, genom konventionens förkastande af nor ska stortinget, en händelse inträffat, fom gjorde frås gans uptagande i en ny form berättigad. Hr Ros man förklarade fig dela denna upfattning. Or Lyttkens anmärkte mot hr Larsson, att det ingens ting betydde, til hwilket utskott en motionär yrkat remiss, då det wore kammaren allena, fom häröfwer beflutade. Hr C. A. Larsson widhöll och sökte ädagalägga riktigheten af den åsigten, att den händelfe, iom inträffat, ingått i frågan fåfom en förutfedd fajus, och utan twifwel hade en del af dem, fom röftat för konventionen, gjort det endast under förutfätining af Norges bifall till den samma, och skulle nus mera säkerligen ide wilja mara med om en mynts öfwerenskommelse endast med Danmark Med ans ledning häraf wisade hr P. Olsson från SHeljings borg, att den händelse, fom inträffat, werkligen wore af den beskaffenhet, som funnes i grundlagen förutsatt. Hwad beträffar den olikhet i äsigter, fom frågans förändrade ställning kunde hafwa framtallat, få wore det ju alt ffäl, att den samma nu finge, få widt den förmådde, göra fig gällande. Hr Jöns Pehrsson ansäg, i likhet med hr C. A. Larsson, att motionen vå fin Höjd kunde förwisas till ett tillfälligt utsskott, hwarjämte han framhöll, att grannlagenheten mot Norge fordrade, att man undweke en åtgärd, sädan fom den i motionen yrfade. Då nu fråga upftått, till hwilket utskott motionen borde hänwisas, yrkade talaren denna frågas bordläggande. Hr Gumaelius yrkade mos tionens förwisande till bankoutskottet. Ör Hedin utwecklade betydelsen af den händelse, fom i norska stortinget inträffat, och påpekade att, lika mycs fet fom stortinget warit i sin goda rätt, wore fimens sta riksdagen i fin goda rätt att med anledning häraf widtaga de åtgärder, den kunde finna för godt. Talmannen erinrade om innehållet af den utaf br Föns Pehrsson äsyftade (58 Riksdagsordningen). C. Sfwarsfon anfåg remif till bankoutskottet ej funna förwägras men mille ej ytra fig om, hur den af Jöns Pehrsson wäckta frågan borde behandlas, då han ej förstått, huruwida det warit dennes mening att i nämnda fråga afgifwa bestämd mos tion eller ide.