Norrländska Korrespondenten – 21 september 1872, sida 3

En snula fabel eller bondhistoria, hwilket man will. (Skrifwen för Framåt af en f. d. riksdagsman.) En man hade fyra föner, fom mi funna falla Karl, Petter, Hans och Jöns och hwarderas ejterkommande rätt och slätt Karlar, Pettrar, Hansar och Jönsar, så met hwar man hwem wi mena när mi tala om dem. Till dessa lemnade han jåz som gemensamt arf en god oh wader, men föga uppodlad egendom, öjwer hwilken de öfwerenskommo att lätta en ge mensam förwaltare. Snart wisade det fig att samarbetet ide gid så bra fom önftligt warit, den ene drog hit, den andre dit, hwar och en sökte krafja åt fig de bästa frydena. Karlarna woro starkast och togo för sig hwad de wille, Jönsarna woro swagast och läto undantränga sig till obygder som ingen brydde sig om. Men förwaltaren wille ha skatter och tjenstbarheter af alla för egendomens wård, statens uppehållande och styddet mot grannerna. Då öfwerenskom man om en arbetets fördelning. Karlame skulle förswara förwaltaren mot missnöjda underz hafwande och egendomen mot owänliga grannar, och derföre ffulle de hafwa alla fina egendomar stattefria, Pettrarna ffulle sköta religionens angelägenheter, folket uppfoftran och samhällets kulnirarbete och derföre stulle de hafwa ide blott ffäligg stattefrihet för alla fina egendomar både i stad och på land. Hansarna skulle stöta Handel och industriella yrkan och derföre fingo de hwarjehanda skyddande försäkringar, men stattefrihet fingo de ide. Oh Jönjarna — ja dessa brydde man fig alls ide om, utan nåär statterna skulle indrifwas, för rästen fingo de liksom skogshästarna försörja od) jöljwara