Norrländska Korrespondenten – 21 september 1872, sida 3

fig sjelwa bäst de kunde. De hade ide förstätt att skafja fig några andra privilegier. Och i sanning sleto de stackars Jönsarna mycket ondt. Pettrarnas stiora tulturarbete srtöttes eländigt, få att folket war nästan lika okunnigt den ena generationen efter den andra. Karlarna undandrogo sig förswarsstyldigheten, men tillftans sade sig allt flera privilegier. Kom någon fiende så måste Jönsarna ut, man ur huje för att föriwara fig, under det Karlar oh Peterar stundom kokade ihop planer att lemna både förwaltaren och egendomen i främmande händer. Det blej bedröfliga tider för de stadars Jönsarna. Slutligen fom en klok förwaltare som insåg att hwarken Karlaslägtet eller Pettrarna woro något att lita på; han för retog fig wist att grundligt tukta upp dem, men han glömde att taga ifrån dem deras privilegier, och derföre blef Jönfare nas belägenhet aldrig en smula bättre än den warit förut. Den blef snarare wärre, ty då Pettrarna woro fria från skatter förswarsstyldighet och Karlarna undandrogo fig fina skyldigheter, så kastades alltjammans på Hansar och önsar, och för att få dem riktigt bundna upprättades striftliga fons trakter med alla landsändar, hwarigenom Hansar och Jönsar förbundo sig att uppsätta och underhålla stående krigshärar till egendomens föriwar, hwaremot de i ewärdeliga tider ffuls le i detta afseende wara befriade från all annen tunga. Nu war då ändtligen allt wäl ordnadt. Alla feta och ans sedda tjenstebefattningar, företrädesrättigheter, skattfriheter oc förmåner tillhörde Karlar och Pettrar; alla grundskatter, krigetjensissyldighet, wägars och broars, kyrkors och tingshus m. m. byggande oc) underhållande, stjutsningsslyldighet, ins kdartering, poftföring, brefbäring etc. etc. hwilade på Hansar och Jönsar, men tyngst och swårast på Jönjarna, i symerhet sedan Hansarna ochå, efter ide särdeles lång tid, lydats att så åislilliga af fina styldigheter afstaffade mot en lumpen panninges eller jå kallad vakansafgift. Stadars Jönfar! Hade det ide gått med dem som med Jsraliterna i Cgypten, ju mer de förtrycktes, ju mer förökas des de, så Hade säkert Heta stammen gått muder, och på hwem slulle man sedan lagt skattebördorna och förfroarsffyldigheten ? Men nöden drifwer till ansträngning od genom ansträngningomtänksamhet od försakelser af tusen flag höllo Jönsarna sig uppe. De knotade och pustade, men ökades ändå, och sjeljuppebhålleljedriften uppfann ständigt nya utwägar till stammens bibehållande. Andtligen kommo några droppar till i missnöjets till bräds den fyllda bägare oh nu rann det öfver. Förwaltaren förs klarade att grannarne woro få närgångna och ofredliga att han nödwändigt måste öka förswarsstyrkan, hwarjöre han begärde att hela samhället skulle der:ill lemna alla fina dugs liga söner. Jönsarna knotade, åberopade fina kontrakten, yr fade vå att Karlarne stulle sullgöra de skyidigheter för hwilka de erhållit fina privilegier, att Hansarna slulie uppfylla fina förbindeljer i ft. s. att betala vakansafgifter, o. s. w., men ingenting hieldte, de woro ensamne mot tre och blefwo öjs werröstade, med förbehåll att den fom hade pengar kunde få lega för fin fon. Tänk hwad vengar äro nyttiga — sjelfwa josterlandskärleken fan aflösas med pengar. Men de jom ide hade pengar knotade ännu högre, ty de skulle offra lifwet — medan de icke hade pengar. Dana förening gid lätt igenom. Wi måste gå längre — täntte wederbörande, och nu föreslogs en mydet utsträdt mas penölning och betydligt större uppoffringar för de nymunna joldaterna. Men frågan härom fid ide behandlas inom hwar fram för fig, utan på gemensamt thing och der woro Jönsarna så många att derad nej betydde något, och förflas get gid ide, och det går ide, ty Jöniarnas antal wexer. Nu blef det ett förskrädligt kolorum i Hela landet. Jöns sarna blefwo riktigt nedslällda fr brist på fosterlandskärsek, usla bewekeljegrunder, lumpen egennytta, kortiynthet, genfträfs wighet, krångelaktighet och ho fan uppräkua all den smuts som kastades på dem. Dessa swarade bara helt lungt: gör ni era slyldigheier få skola wi göra wåra; fullgören era ås tagna förswarsslyldigheter eller afstån från edra privilegier 3 wi äro barn af jamma far ud ha fått egendomen fom ges mensamt arf med lika rättigheter och skyldigheter. Ni Hafs men i tidernas längd tillskansat eder alla möjliga rättigheter och wältrat på oss alla upptänkliga skyldigheter; nu äro wi tillrädtigt många för att ide alltid låta of nöja med en fås dan fördelning. OHjelpen till att lära bördorna, hjelpen oss med kyrkobyggnad, tingåoh fånghusbyggnad. mägunders hållning, kronobresbäring, etc. etc., hjelpen oss med det ftäns diga förswarswäfendet, låtom oss bli bröder igen, jå bli wi eniga och lyckliga och starka. Men nej, nej, nej — bara beklagliga nej. Wåra förfäder hafwa förskafsat oss dessa friheter od) de äro mår rättmätiga egendom; ni ären födde till att bära bördor. ni hafwen fått eder andel af egendomen med desja ffyldigheter och derjör ffolen ni utgöra dem. Edra förjäder fingo ide fin andel af egendomen med an nan rätt än wi, och ha de humat — den era stammen efter den andra — lösgöra sig från skyldigheterna, få är det wäl i sin ordning att turen nu kommer till oss. Wi ha gått längre än någon af edra förfäder, wi ha erbjudit aflösning för att slippa grundskatterna, ni han sluppit dem utan aslösning, mi ha erbjudit aflösning för att jlippa fnekftetontrafs terna, ni han sluppit dem för intet oh ändå behållit pripilea gierna. Besiyl.ningen för egennytta drabbas således ide of, utan eder od) edra förfäder. Så strida partierna mot hwarandra än i dag. När Jöns sarna begära lindringar iwara Karlarna nej od) när Karlarna yrka på tillöknina i bördorna swara Jönsarna nej. En man, fom någon stund vå asstånd åhört striden, yttrade slutligen: adet samhället blir aldrig lyckligt förrän alla privilegier blifra der anskaffade, så att alla innebyggarne erkänna hvarandra såsom bröder och hjelpas åt att bära bördorna. Ty.an Slas