Riksdagsmannawalet fir utseende af en representant inom Andra fame naren för walkretsen Sundewall— Östersund för rättas med wår stads röstegande medlemmar tid dagen den 24 dennes kl. 11 förmiddagen. Mer än någonsin är det denna sång af wigt att till det betyrelsefulla och mattpåliagande rifstargmannakallet utse en man, fom har öppen blid för tidens stora kraf på reformer i nu befintliga lagstadgade eller häftwunna förhållanden, som lifligt intresserar sig och kraftigt werkar för wår stars oc) landetels angelägenheter och fom inom Andra tammaren kan intanga ten ställnina, att hans ord något betyder och att hans förslag tunna winna unterstöd of den majoritet, som i fina händer har matten. Ja, hwad denna sista fordran angår, måste wi till och med fe til, att den i första rummet upfylles of wår blifwande representant. Ty owad aagnar den bästa wilja eller den utmärktaste förmåga, om tenna wilja och denna förmåga intet funna uträtta annat än på fin höjd åftads komma ljudet af en ropandes röst i öknen! Den man mi behörwa, bonom hafwa mi och han bar med jramgång fört wår talan på riksdagarne sedan borgm. Ahlarens håntälle. Hans namn är Ol. Wikström. Då mi nu genom att upställa honom såsom fandiwat understödia de herrar och mån, fom på det bär håuna walmötet nämnde honom wård det högsta medborgerliga förtroende någon fan erhålla, skola wi til granskning uptaga de påståenden, fom å sagde möte oc annorstädes af motpartiets tale: män anförts imot wår äsigt. Wi höra detta få mycket hällre som en tillfällig fränwaro hindrade oss att på walmötet yttra cf. Till en början skola wi på det kraftigaste in: stämma med sagde mötes ordf., före detta lantösekreteraren A. I. Thomse, då han betonar mig: ten att få en man om hwilken man med wisshet må weta, att han med hela fin förmåga utan fruktan eller swaghet will strita endast för hwad rätt är ntan biafsigter; tv hwem inser ej och hwem skulle ej tunna witsorta att justaät:r Wit ström är denne man. Ja, om något finnes hmar: om alla Suntewalsbor tyckes hafwa marit ense, få är det just att br W. under de mångfaldiga kommunala förtreendewärf han innehaft, laat dessa enenskaper i owanligt bög grad i vagen. Må wi erinra oss hang orädda upträvanre i flere wigtiga angelägenheter inom stadsjullmäktige, fom wäl infeende fin oförmåga att med skäl mererlägga honom någon gång sökte — dock utan framgång — att på det mest otillständiga sätt, genom hojtande, stampande och annat owäsen nedtysta honom. Men från ett wisst håll tyder man ej om skarpt utpräglad karaktersfasthet och wåra läjare böra minnas, hurusom de stormåttige sammanretade fig att förhindra bt Wikströms återinwäljande i starsfullmättipe. De skola nu försöka hindra den wid 1871 års riketagsmannawal segrande majoriteten att äter inwälja d:r W. i ritedagen; skola de oc lyckas? Bort det. Wi anteckna widare att den of walmötestalars ne, fom längst och utförligast, bittrast och lättfinnigast vå sökte nedjätta honom — wi mena br Axell — måfte (vet tostate kantänka på!) aifwa d:r Wikström aktning för den traft han utwecklot wid bildandet af härwarande Arbetareförening och folkbank m. m., (br Axell kunde gerna expliserat dette m, m. och till exempel talat om d:r W:s oegennyttiga och af framgång följda arbete för här: warande skarpskytteförenina, fom, sedan d:r W. bortintrigerades ur dess styrelse, under en mindre kraftfull ledning fört ett tynande lif). Samme talare kunde ej undgå erinra fig och andra v:r Witströms frisinnade votum för tillatelsen till s. k. civilt ätte skaps ingående utan afseende på trodte:ännelfen, hwarför hwarje walman bör hålla honom räfnina; ban erkände tacksamt d:r Wikströms intresse för samhället — wisadt genom motionen om inrättandet af en teknisk skola härstädes och ban kunde ei wäagra erkännande ät d:r Wikströms upträrande för uphäfwande af friköpningsrätt från bewåringsskyldigheten samt för understöd åt folk: högskolorna. Så lånat sade hr Axell endast bwad rått och sant är; men här kom han med ett: men, ech wi tunna föreställa of hurn ljufliat det tändes för bonom att få mwisa anrra sidan af medaljen. Och det han sedan sade war onekligen af höast araverande beskaffenhet; skada blott att vet ide war sant. Hr A. torre, då han skulle wånda om medaljen, hafwa tappat bort antingen förmågan eller ock wiljan att rätt tolka densamma; sawida ide med än större skäl fon sägas att han roade