Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1872, sida 2

— Hvem har bedt er om några karässer ... Gubben var synbarligen besvärad och ville komma ifrån mig. — Jag förstår nu ert ädla hjerta, återtog jag. — Jaså, jag gratulerar ... — Men ett förstår jag inte . . . — Hm . .. det var då väl ... — Buketten . . . Hvaraf denna ids att gifva den sjuka en så dyrbar bukett, med törnrosor? — Jag gör, hvad jag vill, skulle jag tro. Tänker icke fråga er om lof. Kanske ni tyeker, att hon dansade på rosor förut ... Iyeker inte om frågor. — Men jag släpper er inte, hr Bergqvist, förrän ni tydt denna sats ur blomsterspråket. — Känner inte hin något blomsterspråk ... Det kan passa för morsgrisar och kärleksnarrar, men inte för hederliga gubbar ... Det är kallt, ni kan bli förkyld, farväl med er! Gubben tog ett steg, för att aflägsna sig. Jag följde. — Då jag satt mig något i sinnet, hr Bergqvist, så släpper jag det inte. Den der buketten . . . Ni måste säga mig betydelsen deraf. — Om jag vill, skulle jag tro, sade den gamle. — Naturligtvis. — Jag blef litet upmjukad derinne. Jag har svårt att säga nej. Annars brukar jag inte tala om mina hemligheter . . . Ni lofvar mig att låta det vara oss emellan? — Jag lofvar det! Nåväl, då! Vi ha ett stycke hem till