Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1871, sida 2

bings-representantens yttrande — och jag beder herrarne wara öfwertygare om mitt fulla allwar, då jag säger detta — twårtom antarer jag, att ban syftat på nägontina, fom, enliat bang öfmertygelse, stau höra med till en högre sioteflolhet. Han menar atr, då staten bepöfwer ide blott få vana fom bestrira den yttre wafthållningen, utan äfwen sådana sem förrätta högre wärf, som be kläta statens högre och högsta embeten, samjundsförhållande i allmänhet böra wara orrnate dere efter, på det att staten skall kunno med mera mifs bet pårätna att få fina särskilta behof fyllda på bälta möjliga sätt. Det fynes fom bare det jöres iwäfwat honom detta gamla, stora sociala indels ningswerf, enligt hwilket den ena samhällsklassen stuue wara mera uteslutande afserd för ett änramål, den andra för ett annat o s. w., eller, med andra ord, — der slulle wara Braminer och Ras rias. Jaa hoppas dod, att dylifa tankar numera äro temligen föraltrare hos of, och jag mill ters före ide fästa wirare afseente mid bem, En annan talare bar sagt, att rotehållarnes Yyrkante stulle gå ut på att kasta inrelningswerkets börda på ben underortnare daglönaren. Men vå efter Utskottets förslag kostnarerna för stammen stola bestridas af statsmedel, och ten brist, som derigenom i statskassan fan uppstå, mäste fyllas genom skatt enligt 2:dra artikeln i Bewillningsförorrningen, så lär man icke hafwa skäl att säga, ret daglönaren deraf skulle betunaas, eftersom han ide betalar sådan bewillning. Skulle vet ou anliga inträffa, att en daglönare betalar bewillning efter 2:dra artikeln, få är tet verjöre att ban antingen har förmögenhet eller högre inlomster än taglönare i allmänhet, och i jåvant fall lär vet ide tunna sägas, att någon orättwisa eger tum. J afjeende å ret inkasst, man tillåätit fig mot den af Utskottet föreslagna stammen — att den skulle blifwa en löedrifwaretrupp, få har tenna anmärkning redan blifwit wederlagr aj flere talare och sednast af min wän och länskamral, Gunnar Erilsson. Jag mill blott af den erfarenhet, jag har från min hemert, upplysa om, att en solrat ide är lösdrifware, rerför att han ide har rotetorp. J Jemtland har folvaten, säsom upplyft är, ide torp ar roten, utan åtnjuter bela fin aflöning i penningar, och ban skaffar fis då manlis gen sjelf ett torp, antingen med full eganderätt eller besittningsrätt för lifstit. Han befinner fig då i en bättre och mycket fastare ställnina än den, som sitter på ett rotetorp, enär den sednare mås ste aå från torpet i samma stund han eryåller afsfet, såäsom förhånandet lär wara med de indelta soltaterna i re flefta af rilete öfriga provinser. Denna sistnämnra omftäntiabeten fon enligt min tanke ide annat än utöfwa ett menligt inflytande på truppens dualighet, ty vå befälet ide tan bluns da för den olycka, iom hänter foltaten i jamma stund han afskedas — nemligen att ban blir utan tak öfwer hufwudet — så terte söljten oftast blifwa ben, att ban får tjena kvar längre, än till den gräns rer bang tuglighet upphör. Den ärate Etodholmd-reprefentanten, på bris kens anförande jaa i början af mitt yttrante å syftade, fare äfwen, att ban wäl ide wille fälla någon dom öfwer andra, men att ban lihväl ide funre förrölja, hurusom ban för eaen vet ftulle i fin egenstap af rotehållare tyda fia benå något, som hartt nära liknade förrärteri mot fäörerneglandet, om ban merwerkade till upphäfwante af indelningswerket. Jag skall i affeende på honom och mina motståntore i allmänhet iakttaga minst lita mycken hofsamhet och försigtiahet, fom han åragalagt emot fina motstådare. Jag skall icke döma öfwer teras bewetelsearunder. Må hwar och en pröjwa fig sjelf! Jag skall blott tillåta mig att antyda hwad jag sjelj tycker att jag skulle känna med mia, i bändelfe jaa stode på deras sida och sökte förswarara den sak, fom de nu förfätta. Jap får vå säga, att, om jag begagnade mig utaf alla de kryphål, ala tessa fwerffäl, alla dessa advekatorista reruttioner, alla dessa fofiftifta fonftAE ———L LL LL