Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1871, sida 2

— Mycket gerna, svarade Antonio hastigt. — Vi hafva dolt det så här att fransmännen ej skola se nägou rök. — Bra påfunnit, sade Antonio. — Om de märkte den skulle de misstänka att vi gjort upp eld under en rådande värme endast för att koka och steka, och de böra tro att allting fattas oss. — Ah, hvad det beträffar, kapten, så försäkrar jag att de tro, att du och diua män lefva at luft eller att vi äta upp hvarandra. DO Sådana dumhufvuden, sade kaptenen med en axelryckning. Antonio deltog äfven i detta hån och inträdde i grottan, som han sorgfälligt undersökte. Han knackade med knogarne på väggarne och dessa gåfvo såsom bevis på sin tjocklek en dof ton ifrån sig; han stampade på marken, men intet ljud förrådde en förborgad håla; han lyfte ögonen mot hvalfvet och upptäckte ingen annan Öppning än en smal, naturlig springa för utsläppande af röken. I bakgrunden glimmade ännu eld och på sidor om elden stodo grott tillyxade ekstubbar, som ännu buro laddstaken, som varit begagnad till stekspet. — Hvad är detta för ett hål? frågade Antonio i det han pekade på en fördjupning, som ban från början icke hade märkt, men som han blef varse, då hans ögon blifvit vana vid mörkret, — Vårt skafferi, svarade kaptenen. — Och det är utan tvifvel väl försedt? sade Aotonio med tviflande min. — Åhja, du kan se sjelf. Autonio steg upp på en sten, som syntes