Norrländska Korrespondenten – 10 juni 1871, sida 2

— ARAkh.m AHnj RE vara ditlagd för att tjena såsom en slags trappa, böjde sig på tåspetsarne och såg in i fördjupningen. Han märkte andra hälften af det lam, hvars ena del blifvit förtärd uvder middagen, två eller tre rapphöns och några små fåglar, tydligen trastar, . — För fan, kapten, sade Antonio i det han åter steg ned, du har ju der ett godt skafferi, och om vi också icke ären försedda med stora förråder, så är det lilla som finnes af utmärkt beskaffenhet. — Ja, svarade kaptenen skrattande, de stackars satarne göra sin sak ganska bra. Antonio betraktade kaptenen med en inin, som synbarligen betydde: Fan må ta mig om jag begriper det ringaste af det här; men Jacomo syntes icke märka de frågande blickarue, utan fortsatte sin promenad. Antonio följde honom. Ilan bade vu kommit på den tanken att bönderna under natten buro mat till bandet. Återstoden af dagen förflöt utan att det blef fråga hvarken om kök eller proviant. Alla fruktade för att tala om sådana saker för att icke komma ihåg bungeru, som började kännas i deras magar. Klockan nio på aftonen blef Antonio befalll att hålla vakt. Han tog en bössa och flera patroner samt gjorde en rörelse såsom för att begifva sig på sin post, men stannade plötsligt och sade; — Kapten, om det skulle komma någon skall jag då skjuta? — Ja visst, svarade Jacomo, (Forts.)