Norrländska Korrespondenten – 22 november 1870, sida 2

, framlägga i en förje of orfisfor, jnmhållonre tet wäfentligaste of ett arbete, bwarg utaifwande kapten Ericsson har för afsigt att få snart fom möjligt fö retaga. Men tå det kommer att dröja innan tetta arbete blir till;ängligt och saken är af stor wigt, få tomma bang undersökningar att offentlispörag unter den angifna formen. Wi onfe cf dere mid skyltige förklara. att kapten Grics. fon med tecssa unterförningar och med offentlinsörandet af deras refultater bar endast ett mål — tet att gagna. Hans bela lif, hang månaåriga werksamhet, bafwa reran blifwit krönta med få myc fen ära, att ban ide mer behöfwer rylik utmärkelse, bwarföre det entast är i bepp och förwäntan att ästarlemma en allmän förtel af eberätnelig wigt, som ban företanit och jortsätter detta arbete. — På Räda hafwet. Från fregatten Tordenfljold bar tanska Dagblaret of en utaf passagerarne bekammit en ffrifivelfe, hwarur wi merttela följande utdran: Iöra hafwet! Dessa ord måste för bwar och on, fom warit i detta hat uve ter sommarmånadernoa, wara tillräckligt att få kallfwetten att bryta fram wid minnet of den warma swett, fom vå i sirömmar rann af honom. Jngenstådes på jorden, ide eng läng2re mot söder, finner man en fåran hetta jem bär, och detta har fin qrund i nafurförhållantena; på bära sitor om Röta hafwet sträcka fia nemligen ofantliga sandötnar, som, uppwärmta af solens unter tenna tid lorräta strålar, äter utstråla en förför lig wärme; of alla kända medeltenmperaturer äv vet ej heller nänon, for. öfwer går ten mid Röra hafwet. Emedan bafwet nu är mycket smalt, kännes märmeutstralninnen från båta sitorna, hwar man än b.finner fia på hafwet, och emedan knappast någon wind vörer fig, Dif: mer hettan otränlig. J tennva nan har freratten Tertenskjeld tillbragt tio dagar, men det mar äfwen tryga tdagar. Wi hafva flera gängar haft 30 grarer Åcamur i slunaan, ja en ed) annan gång veröj: wer; omdan det i flera dagar war mind stilla, måste tih och med ånsan upp, bwilket upphettare luften under täck i förförlia arad. Man kan salunda bwarken wara uppe eller nere, men etttera måste man emeberti9 ide desto mindre wara; man finner fia såletdes i sitt öde; tlärerränten inskränser till tet minsta mölliga; att ntan twingante növwäntiabet taga fig någoentina för, fan ej fom ma ifråna, vet är allt för ansträngande att bålla på med en hok eller en penna, vet är för waormt att fitta, att ide tala om ott vå. Man läager fia derför ner bwarhelst man finner nänen skunga; men äfwen om mon ligger alldeles frilla och undwifer all rörclse, bryter deck klara wattnåt fram ur huden, få att iläterna belstaflinen trypa. Den enta tir, rå man rör fin, är när det spisas; man söker tå få ned maten med hast för att så snart fom möjligt slippa upp ifrån messen och åter lägga fig fom en matt fisk vå ret torra. Såtant är lifwet om tagen; om nat ten tunre man wäl wänta att någon swalka fulk aflöfa dagens tetta. Jo wisst! Temperaturen är twå böaft tre orarer lägre, bet är alltjammons, och äfwen om det någon enda afton tommer en rätt ortenttia mind blåsande från land, gör ban blott vet onda wärre, ty a Te ms a omm on nt En nr