Norrländska Korrespondenten – 22 november 1870, sida 2

gen. Jag visste slutligen icke om det jag hade framför ögonen var dröm eller verklighet, jag frågade mig om jag var vansinnig, och de som dansade under mig förnuftiga varelser, jag kände mig fredstad att kasta mig midt ibland detta virrvarr, och jag visste att jag då liksom de andra skulle deltaga i skriket, larmet och skrattet. O, derifran och till vansinne är endast ett steg. Jag blef förskräckt och lemnade salongen, ända till porten åt gatan förföljd af detta tjut, som liknade vilda djurs rytande. Jag stannade ett ögonblick under portiken för att hemta mig; jag ville icke äfventyra att gå ut på gatan i en sådan sinnesstämning; jag hade kanske icke hittat hem, jag hade kanske blifvit öfverkörd. Jag var såsom eu drucken, som har så pass mycken redighet att han känner sin hjerna förvirrad, och som mot sin vilja med öppna ögon går mot ett träd, som han söker undvika, I detta ögonblick stannade en vagn utanför porten och ett fruntimmer steg eller rättare sagdt störtade ur den. Hon steg in i portalen, vändande hufvudet än till höger än till venster med en förvirrad mio. Hon var klädd i en svart domino och hade en svart sammetsmask framför ansigtet. Hon närmade sig dörren. (korts.)