Norrländska Korrespondenten – 22 november 1870, sida 2

detta, men jag hade icke velat tro det. Jag steg uppför några trappsteg och stödjande mig mot en pelare, bakom hvilken jag var till hälften dold, såg jag denua massa af menskliga varelser bölja under mig. Dessa dominos af alla färger, desssa brokiga kostymer, dessa groteska förklädningar bildade ett skådespel, om icke liknade nagot menskligt. Musikanterna började att spela. Då blef det ännu värre! Dessa underbara varelser rörde sig vid ljudet af denna orkester, hvars toner hördes ända upp till mig blandadt med skratt, skrik ooh sorl. Maskerna hakade sig fast vid hvarandra med händer och armar, bildande en kedja som rörde sig i cirkelform. Dansöser och dansörer stampade med fötterna och upphvirflade tjocka dammoln, hvilka nästan kväfde mig. De dansandes liflighet ökades mer och mer och de framstälde de mest bizarra kroppställningar, fria gester och upphäfde liderliga rop. Alla rörde sig med största hastighet såsom under yrsel och raseri. De liknade en kedja af fördömda, som under en annans gissel, uppfyllde en afgrundslik botgöring. Alt detta försiggick under mina ögon. Hvar och en af mina dansande bekanta kastade i förbifarten åt mig ett ord, hvaröfver jag mäste rodna. Detta larm, denna oreda, denva musik, detta alt var i mitt hufvud såsom i salon