Norrländska Korrespondenten – 9 september 1870, sida 2

illla och bewära ha öfwer rilare. Under denna tid wisa sig också klarare än någonsin elägenheterna af kyrkans förening med staten — en förening lika onaturlig fom mellan Gud och Mammon och i sig sielf lifa omöjlig fom ten mel: lan olja och watten. Erfarenheten pifwer äfwen wid hanren att staten, då Han skall stötja kyrlan, bringar henne på fall; då han skall skydra henne tillsoga henne skada och genom fina polisreglementas riska stadaanden och former tväfwer lif wet. Altså måste fordran på relic nionofrihet lera till skilsmessa mellan stat och fyrka. Under gängen of denna utweckling gjor: des bland andra den anmärkningen, att ingenting borre af wår kyrka hellre medgifwos än juft religionsfrihet, emedan nämligen strängt tapet ingen wet Iwilfen, fom är Sweriges religion och owifheten samt oenigheten derom ej äro minst bland wära prester och teologer, hwilka wäl dock borde i detta stycke wara både wissa och eniga. Härefter talade hr Lindberg från Bergs siö, utgående derifrån, att det blott fins en religion men flere betännelfer och flere teologier. Nu tan ingen binda tanten och följaktligen fan ingen heller få ga till den andre: Mitt sätt att dyrka Gud är den enda fanna religionen; men vin gudsdyrkan är falsk! Olika uppfattningar, stående wid sitan af hwarandra, böra alltid respekteras och tunna ej för refomma8, hwarför man också finner vem retan i den första kristna kyrkan. Religionen förlorar rock ej på denna fri bet men få mycket mer på religion8twånget, fom entast alstrar skrymteri. Med nuwarande lagstiftning war tal. ei nöjd; ty grundlagen, som tillförsäkrar en hwar en fri och otwungen utöfning af sin religion, med undantag endast för de fall, att samhällets lugn derigenom störes eller allmän förargelse åftadfoms mes, är motwerkad af de särskilda mot grundlagen strirande förordningar, genom hwilka dissenters, på ett för deras fammeten högst kränkande sätt ställes under wissa mynrigheters polisuppsigt och dom: wärjo. Hwem kan wäl skilja mellan twå olila tänkande, fom begge, lika frimorigt och upprigtigt, wilja gifwa sina lif för hwar sin tro? Månne någon menniska kan det? Nej, endast Gud. Och derför fan rättwisligen endast fullkomlig religionsfrihet tillfredeställa sotkets behof. OL Jonsson, med hwilken flere förs klarate sig instämma, önskade fullkomlig religionsfrihet, prattiserad så, att den ene ej gör den andre något för när. Pastor Löfdal wille begagna fin af til sället att för fin del säsom både prest och teolog, förklara att ingen owisshet råder om wår religion; ty den finnes i wåra bekännelseskrifter och dessa stå i närmaste och innerligaste samband med Guds ord, emedan samme Ande, som ingifwit detta ord, warit wäsendtligen werfsam wid de lutherska kyrkobekännelse strifternas författande, Ala skäl, fom kunna anföras för religionsfriheten, äro hemtade från förnuftet men öfwerengstämma ej med den kristliga färlefen fom fordrar, att den som fått ett bättre ljus icke skall låta sin broder sitta i dunklet. Att detta bättre ljus werkligen fins i kyrkans bekännelse skrifter intygas af flere tusen inom kyrkan högt ansedde mäns witnesbörd, hwilket wäl bör gälla mer än enskildas.! Hwad färskildt angår Hasfela för. samling trodde tal., att de med närmar rande förhållanden nöjde äro lika många fom de missnöjde, Emellertiv — forts satte tal. — är prestens stållning härstädes olidlin: misstroende möter mig från dem fom omfattat baptistiska me ningar. Dessa wilja ej återgå till fyrkan och någon förening på annat sätt är ej möjlig; ty baptisternas meningar äro, i Guts ores ljus skådade, willfarande, Hr Lindberg frågade om pastor L. ansåg att betännelseskrifterna woro af Gurs Ande ingifne, äfwen med hänsyn till den bekanta förbannelse dessa strifter slunga emot den fom lär annorlunda; hwilken fråga hr pastorn befwas rade jakande på den grund att i bibeln står: Afwen om en engel predikade evangelium annorlunda, ware han för: bannad!