Norrländska Korrespondenten – 9 september 1870, sida 2

mAm nr rn rn dr — Twå Folkmöten. II Det andra mötet hölls, som nämndt är, i Hassela, der foltskolesalen med beredwillighet upplåtits, lördagen ten 20 dennes och öppnates af en af inbjudar: ne, skolläraren Flodman, fom äfwen utsågs till ordföranre. Det egendomliga förhållande, som utmärker Hassela för: samling, att nämligen ett öfwerwägande stort antal af medlemmarne redan äro eller hålla på att blifwa dissenters och bwilket — enligt hwad fom allmänt der: s:ädes påstods — gjort, att församlingen på tre årg tid ide haft ordinarie fyrtoberde ech att det warit näftan omöjligt att få någon att söta sig det, gaf anlednina till uppställandet af de twå första srågorna på programmet. Första frågan löd sålunda: Har senaste lagstiftning tillfredsstält dissenters rättwisa och bibelenliga fordran yå religiös frihet? Med anledning af densomma och sedan pastor Löfdal adertill uppmanat, tecknade en af deltugarne med hufwufmsalligt af seente på ämnet i allmänna drag fortligen swenska kyrkans historia. Det ber tonades härunder, hurusom först ven ka tolsla läran aflöste den hedniska på bes fallning af regenterna få, att, fom en historifer uttrycker fia, ten kristendom, som gick fram genom landet, mera war en yttre än en inre och icke synes hafwa utöfwat någotbetydligare inflytande på sinnelag och lefwerne. Kyrkan fick under denna tid en fast yttre grund inom wåra landamären ech foltet wandes att med wördnad betralta henne och hennes nådemedel; hwarjemse alla andra katolska galenskaper, ten ena efter den undra, in pränlades såsom gudomliga trosartiklar i swenska folket. Derefter införres luterska läran, likaleres genom, låt wara en stor, konungs godtyckliga fast statskloka beslut och foltet drefs att på konal. maj:ts nådiga befallning omfatta den nya tron. Det är emellertid klart att, få länge fri stendomen på detta sätt betraktades sasom en lifenen under staten och dess politiskca änramål, den hufwursakligen måste afse att i folkets sed inrota ett mer eller mindre troget iakttagande af wissa ytre former och att följaktligen kristendomens halt i allmänhet ansågs bero derpå att man ängsligt förklarade fig tro på och i småsaker efterlefte ftundom höast löjlina mennisko påfunder och stadgar. Deta är emellertid fullkomligt emot religionens wäsende, fom är att wara ett perfonligt förhållande emellan menniskan och Gud och werkar också ders hän, att bristendomen bindes i en fariseist twångströja, hwarigenom defz lif utfläctes. Under denna tid och få länga den stora massan blindt böjer fia under aut: toritetens twångsok, fan naturligen intet behof af och intet yrkande på religionsfrihet förefinnas samt ej heller något missnöje med det bestående. Detta är också presterskapets gyllene tid: fåren låta både andlinen och lekamligen klippa sig. Men säå fnart en ren och kraftig Gurs orts pretikan uppför, ware fig af lef eller lärd, der uppkommer också i jemnbredd med vet andliga lifwet per: enlighetens oafwisliga fordran att ifråna om tro endast ledas och dömas af fin egen uppfattning af bibelordet och rå måste också dissenters uppstå samt med vem yrfandet på reltgionsfrihet. Det är unter venna rörelsens och lifaktiahetens lid, fom presterskapet börjar ma