Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1870, sida 2

känlighet vanställt hans ausigte. Det högra ögat var till hälften ryckt ur sin håla och bildade en blodsprängd svullnad, samt var så tilltygadt, att han begrep att han aldrig mer skulle kunna se dermed. HMå du hafva farit till helvetet, hexab hväste han. För de lidna misshandlingarne och ögats förlusto, fortsatte han, uyskola dina skatter hålla mig skadeslös. Jag är nu din rättmätige arfvinge. — Dock vill jag först borttaga håret ur din hand och derefter ställa till rätta i kojan, så attintet spår finnes, som utvisar, att en strid egt rum derstädes. Skulle sedan vännen Zielners enfaldiga undersåter föreställa sig, att du af våda har fallit utför berget och blifvit krossad i fallet, är jag troligen för långt borta, för att kunna motsäga dem. Fjerde Afdelningen. Första Kapitlet. Wilhelm anträder sin resa. Vid solens nedgång lemnade Wilhelm Horna till fots utan att medtaga några kontanta penningar eller det ringaste af sina tillhörigheter, Han ville ej längre dväljas i de trakter, der man kan besitta jordiska egodelar. Evighetens portar öppna sig blott för dem som åt jorden återgifva hvarje stoftkorn, som de af henne erhållit.