Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1870, sida 2

små oh obetydliaa, ja rent af löjliga def anlerningar må wara, ör bet tod — få synes åtminstone oss — en yttrina af den gudomliaa rättwisans emutlighet. Nordtyskland och särstildt Preussen fföre tar un hwad ret fått änta från Polens delning till det sista wåldet met Danmark oc de tyska småstaternas ber folkning. Det är en stor nyhet; ty detta kria skoll — låtom oss hoppas det — bliswa en kraftig tera för det tysla foltet. Detta folk som, glömmande wärs tet of fin sjelfstänmighet, låtit locka sig of en äregirig konung eller en ännu äre. pivigare minister att falla på knä för och tillbedja respotismen för att erhålla ben werltens herrlighet man höll det för ögonen: nationell enbet. Mälat mar stort och berättigadt; medlet i samma mån wanärante och syndigt. Om ftraf fet härför är det wi nu skrifwa och läsa. Men för att rätt förstå denna tilldrar aelses betyrelje är bet nödiat att erinra sig några fakta, fom wi tilåta oss på: peka. Å ena sidan Prenssen, som genom högst beaktanswärda ansträngningar un: der loppet af mer än 2 sekel blifwit Nordtyslland från att hafwa warit blott Brandenburg. Preussen som ännu i dag utmärkes af denna prägel af ytterlig ger: manifm, godtrogen Legoism och voltaireis ansk narraktighet och bakslughet hwilken Fredrik II, kallad den store, fom tet tyckes outplånligt, tryckt på den stat ban bildat. Preussen, som teltagit i Polens delnina, fom förwanrlat det tyska folket till en uniformerad mastin, fom oattadt fin oerhörda öfwermult stoltserat öfwer tet nederlag bet genom ett nidingståd tillfogat wårt brödraland, Danmarl, och fom slutligen rusat fig af Sadowa fe: gerns sötma. Preussen fom med ett ord tror fig lallad till ten intospermaniffa rasens fanbärare od) derför will, jägtad af rag: egoismen, trampa på andra nationaliteters nade: den romanska såwäl fom den Å andra siran Frankrike, i fin ordning reprosentant, ja chef för just denna ros manffa ras. Franlrile, fom sedan Hen: rik IV, Ludvig XIV, Revolutionen och Napolecon den store blifwit wandt och nästan berättigart att betrakta fig såsom den första makten i Europa och hwars folt (ätminstene tess högre klasser) till följd häraf insupit en ontsläcklig äregirig: bet, en djup fänflisbet för sitt yttre ans seende och deraf härflytande owilja, ja hat emot de makter, hwilka i detta afseende skulle witja pöra det rangen stridigt. Det är lätt att föreställa sig huru obehagligt Preussens ständigt wexande makt och äregiriga politik skulle kännas för detta franska folk. Ett talande wit: nesbörd härmed lemna just i dessa dar gar några i Moniteur Universel intagna artiklar, författade af en af Frankrikes förste statsmän, fom skrifwer Preussens sednaste historia sälunda: 71848 försökte Prenssen att winna ten tyska kejsarkronan genom revolutionens tillhjelp, men vet fån fig gäckadt i fina beräkningar, litsom det sjelf hotades af revolutionen. Sedan den tiden har det frändvigt legat på lur efter ett gynsamt tillfäle. För krigen på Krim och Jtalien wisade ret fig likgiltigt. Då det första gången grep till wapen war det för att angripa ett litet ädelt folk, fom aldrig hade förnärseänljöohet vanställt hane ansiote Dert