Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1870, sida 2

wolf ut i åskunatten, som klart belystes af de täta blixtarne. ÖIopp, hopp! sade ryttarinnan och sporrade honom i sidorna med hälarne. I panisk förskräckelse sprang han åstad, plägad af smärtan, och såg ej, att han nalkades afgrunden nedanför hyddans platå. — Med ett språng hoppade han med hexan ännu kvar på ryggen ned i gjupet. Det hördes ett ljud af en fallande kropp, beledsagadt af ett förfärligt skri, och derpå blef alt tyst, till dess nya åskslag återigen töljde på hvarandra, liksom för att uttrycka himlens misshag öfver det dåd, som blifvit föröfvadt. När dagen grydde låg Rudvolf i klyftan på kvinnans krossade lik; det vatten, som der rann utför klippan, var blodbemängdt. Han försökte resa sig upp och lyckades, men liket hängde ännu kvar på hans rygg. Det lyckades honom äfven efter stor ansträngning att lossa likets hand ifrån håret, så att det föll till marken, men en betydlig hårtofs följde med. Rudwolf flydde derefter med vacklande steg ifrån det gräsligt stympade liket. Framför sig såg han en vattenpuss och lutade sig ued för att tvätta sitt hufvud. Han fick då tillfälle att spegla sig och vek förskräckt tillbaka, ty hexaus naglar bade ända till oigen