Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1870, sida 3

De, som i en af de twå försia egen skaperna anslutit fia till fredsligan, få sig sällskapets skrifter tillsända och haf wa tillträde till dess möten. Den hil bekante björnjägaren unge Lars Larsson i Långflon skrifwer den 14 sistl. Dec til en af fina bekanto härstädes bland annat följande angående fina björnjaJjter: (Ten 1 sistl. Oktober sände jag Olof Danielsson i Längaflon söder ut åt Hej: andahlen för att söka holma björn, Han påträffade dod intet spår, men uns ber söker temligen noga terrängen och pår träffar flera gamla iden, dock tomma, Stlutligen warsnar han ett bål under en större sten och begifwer sig vit för att äfwen undersöta rdetta, och just fom han tittade in refer fig björnen och tom mer emot honom med ett förfärligt brums I mande, Olof tycktes ide anat en sådan uppenbarelse, ty han bar ännn bössan i fodralet och war således obererd att möta besten; tog derför till fötterna så fort han kunde, men snafwade och föll, hwarwid björnen sprang honom få nära I förbi, att han kunnat taga i honom. De skildes således åt oskadade båda twå, men Olof släppte ej björnen för det, utan gick efter honom flera dagar, holmade honom twenne gånger, utan att lyckas så honom tvar. Slutligen bar det ör sterut på Lime skogar till sjön Löten; men fom tvällen föl på och) Olof ei rätt kände marten uppfökte han Löt Olof, fom äfwen är pod björnjägare och fick honom med fig påföljande tas. Bilörs nen hade emellertid gatt upp i ett stort berg, kalladt Dalberget, ver han ånvo holmades. Sätra på renna holmnina kunce de dock ej wara emedan ett starkt snöfall och fult yrwärder rådde under påföljande natt och såleres något spär ej syntes följande dag, hwadan björnen lemnades i fred till den 3 innewarande December då jag erhöll unterrättelse om att björnen gått ut. Olof Dani elsson mar då ej bemma hwadan jag medtog Lars i Sfjerberget; min gamle hund Rask och en yngre, och begåfwo of till Löt:-Dlof och midvare till berget. Holmuingen war emellertid få stor, att wi hade fått flera dagars göromål hwars före jaa beslöt att släppa hundarne. Dessa fingo genast upp en hare, men ben brydde wi oss ej om; det dröjde ide länge innan Rask bytte om skall och jag förstod straxt att han hade björn för ögonen. Nu fingo wijbråd: om, men mars fen war olindig oc) fnårig få att fir dorna ide kunde begagnas och med möda hunno mi fram till hunden, fom iuft hölls wid idet, under en stor tall. Låts Olof gick upp på sjelfwa idet, Lars i Skjerberget placerade fia på fidan och jaa förfökte oroa nalle med att sparka snö in i hålet, men han wille ej ut. Jag bröt då af en torr agpteluing och stack in men nu mar det slut med tålas modet; björnen kommer ut under ett för: skräckligt rytande, men wi woro alla tre färdiga att skjuta på en gång och björs nen föll til marken för wåra skott. Wi bade få stått en stund och fett på honom di han refer fig med ett ännu hemskare brummande och kommer rakt emot cf, men fom gamle Rask genast war i raggen på honom bar det af ner för berget. Hundarne drefwo, men ljudet blef allt swagare och slutligen återkommer den yngre hunden, ihärdigt tjutande oatan Ach Jag fåljaao mad huarn2 han