Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1870, sida 3

gatan och jag följde med, hvarpå han började skrika af alla krafter: Här finns Times, Sun, Herald hbo Men jag kunde ej skrika. Det nästan förskräckte mig att höra hans röst, ehuru han ej var ensam, ty på alla håll hördes samma utrop, hvilket påminde mig om grodornas skrik i dammen, straxt bredvid der min morbror bodde. Sjung ut! ropade min vän. Jag är rädd, att någon skall höra migs, svarade jag. Den lilla mannen skrattade, så att jag trodde att han skulle kikna, hvarpå han sade: Du dumbom, hvad du är enfaldig; sjung ut, eljest får du ej sälja en enda tidning.4 Han började åter att skrika, då straxt derpå en herre anlände och köpte en tidning af honom, och detta gaf mig mod att göra som min vän gjorde. I början aktade jag mig likväl för att skrika för högt, men blef småningom van vid ljudet af min röst, oah ökade styrkan derefter. Gif mig en tidning, min gosses, sade en herre. Jag framräckte en tidning, och mitt hjerta slog häftigt, då jag såg honom framdraga en haud full med silfverpenningar ur sin ficka. Han gaf mig en silfverslant, tog tidningen och fortsatte sin väg, (Forts.)