Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1869, sida 3

många år förtegat den. Allt så, hör mig, mitt lifs demon, icke jag har begått det förfärliga brott, för hvilket ni i er själ anklagar mig. — Förskona mig, Maria, ifrån de sagor, hvarmed ni en gång lyckades att narra edra domare. Jag känner allt för väl er skuld. Det var ni, som stal min ungdomsfrid genom det olycksaliga inflytande, son . . — Icke jag, det var icke jag! snyftade den arma qvinnan. Jag är icke Maria. Jag är Paula, utan skuld till denna förbrytelse. O, tro en gång på ett marteradt hjertas heliga försäkran. — Hvartill skall allt detta tjena? Jag vill ju tiga, men jag sätter ett pris på min tystlåtenhet. — Nämn det, utropade Paula. Intet pris är för dyrt, om jag dermed kan köpa mina barns kärlek, verldens aktning, som ni hotar att beröfva mig, Ty verlden skall tro er — den tror så gerna det dåliga — och, ack min Gud! jag står ju alldeles ensam, jag har ingen, som kan försvara mig — jag är en värnlös qvinna, som döden har beröfvat dess enda, naturliga försvarare, dess ädla make. — Ni behöfver ingen försvarare. Hör mig. Hur kort mitt vistande än har varit hos er, har det likväl varit långt nog, för att låta mig upptäcka en kostbar skatt. — O, en skatt! Öoskar ni guld a