Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1869, sida 3

— O, min lilla mamma! utropade hon. Gud vare lofvad, du lefver! Du är återgifven till oss. O tala, hvad var det, som förskräckt dig så mycket? Då reste sig Paula, liksom hon nu erinrat sig, att hon hade en helig pligt att uppfylla, och sade. i det hon vände sig till fru Goldberger; — Uvar är er son? Jag måste framföra min ursäkt för mitt mer än besynnerliga sätt att emottaga honom. Var god och lemna mig några minuter allena med honom. Jag vill säga honom, att hans märkvärdiga likhet med en man, som har haft ett sorgligt inflytande på min familj, förskräckte mig. Man inkallade Emil och de andra aflägsnade sig. Paula och Emil stodo plötsligt midt framför hvarandra. Grefvinnan dolde det feberglödande ansigtet i sina händer, och var åter nära ati falla i vanmakt. Emil bröt först tystnaden, i det han sade: — Frukta icke, Maria, att jag kommer att förråda er. Jag hade ingen aning om hvem jag här skulle finna i husets fru. Jag är likväl beredd att tillförsäkra er en orubblig tystnad — om ni vill köpa den af mig. — Min Gud, min Gud! klagade Paula. Ni skall få veta allt. Sanningen kan numera ej medföra någon fara för dem, för hvars skuld jag i så