Norrländska Korrespondenten – 24 september 1869, sida 3

År din ko ännu vid lif och kan du känna igen henne, så skall du få taga henne, sade ryssen. Jon skyndade genast bort till boskapen och kuappt hade han närmat sig förrän hans kära ko började råma och gifva alla tecken till, att hon igenkände den älskade husbonden. Jon klappade sitt djur och det såg på honom med sina vackra ljusbruna ögon, så bedjande, som hade det sagt: Fräls mig från döden. Och nu knäppte carolinen af sig sitt gula bälte, satte det om kons hals och ledde henne, midt i de församlade ryssarnes åsyn, från stranden, samt derifrån hem till sig. Dessa äro de sista anteckningar man har om den tappre och hederlige Jon Kuapp, carolinen, som dock länge lefde qvar i Röbäcks by, ja, så länge, att han hade glädjen se den för tredje gången uppbygd, sedan fred blifvit slutad med Ryssland. Men deremot hade han den svåra sorgen, att öfverlefva sin konung, på hvilken han hade tänkt bade natt och dag och för hvilken han städse hade bedt till Gud i sina böner. Det var en svår, en bitter dag för alla caroliner, i främsta rummet, då ryktet om hjeltekonungens död hann till deras öron. Uela Sverige sörjde, men de aldramest. De hade ju varit med honom i de heta striderna och