Norrländska Korrespondenten – 24 september 1869, sida 3

OM bulutlen prisube UD for bett ymnmigaoa skörden. Men sedan han bergat sitt korn, så kom en swartklådd man och åstundade tiondedelen af allt, hwad bonden skördat, till lön för att han förkunnat Guds ord; och ven fattige gaf gerna, hwad ben swartklädde mannen begärde, ty han hade ändod nog för re fina och fig. Men der fom en annan och uttog en femterel af skörden, för att löna, föra och med obeqwäma och pråliga kläder förse trigaren, fastän han ingen nytta gjorde och intet krig war; men bonden gladde fig ändock, ty ännu fanns det en smula qwar åt barnen. Nu tom oc en påklädd man och skulle taga ut gruntskatten, men den fattige kunde ide längre betala, utan hans gröda och egendom utmättes och försåldes; och mannen, hustrun oc) barnen blefwo tig: gare och swulto. Då jade ven fattige för fig fieli: Om äntå mina barn kunde få lära något, få att de kunde förskaffa fig ett annat bröd än det lönlösa jorvbrutfets; men ber funnos inga skoler, ter de fattiges barn fingo lära något, ty ve mäktige och skriftlärde uti landet förrömde vet såsom skarligt. Men den fattige mannen gick till en skriftlärd och frågade: hwar skola mina barn få lära något? Hwarför frågar du få? swarade den skriftlärde. Dina barn äro genom födseln fastkedjade wid jorden och behöfwa ingen lärdom, Katekesen är vem myc tet nog. Men de hafwa ingen jord att brufa, inwände den fattige. Derpå swarade icke den skriftlärde utan log blott. Men wid den tiden kommo fiender östan och sunnan ifrån och anföllo lan: vet, fom wanmäktigt sötte att förswara fig mot öfwermatten. Landets trigare uppbudades och för: lates i en fästning midt i landet, men den fattiges tjugoettåriga fon fick gå som landtwärn till gränsen i bredd med en annan fattig man, fom gick ut i tri: get för en rik mans fon. Och befäl. hafwaren fade uppmuntrande till Ynalingarne: Förjwaren modigt era hem och ert fria fofterlant! Men den fat: tiges fon hare ju intet hem och fofterlandet lät hans fader, moder och syskon försmägta i elände. Och fiendens tanoner bortsopade landets kärna och den fattiges fon föll blödande och stympad till jorden. Som tet nu blef tyr tid i landet, kunde ide fattigmannens små barn få sitt bröd annat än genom tiggande; och vå de det gjorde, blefwo de kastade i fängelse och behandlares fom mifdå bare. Wintern fom och hustrun dog af huns ger och sorg. Nu fatt den fattige mannen ensam på den snöhöljda kullen, fom gömre hang makas stoft, och bittra woro de tårar, som sköljte den magrade finden. Då kom der en af ve mäktige i lan. vet fram till honom oc) fade: hwar: före sitter du här sysslolös? Gå hellre och offra ditt lif för fofterlantet. Deruppe, swarade ven af olyckan böjde mannen, pekande mot himmelen, lär mitt oc alla andra fattiges enda fosterland; här nere har jag aldrig haft