Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1869, sida 3

Jon hörde väl den gode pastorns ord, men de fästade sig hvarken i hans minne eller i hans hjerta. När man har en så stor och djup hjertesorg, är man icke mottaglig för några slags tröstegrunder; man endast rufvar öfver sin smärta och frågar hur man skall kunna bära den. Pastorn besökte fångarna flera gånger om dagen, men också var han den enda, som fick tillträde till dem. Åt Jon blef det envist förnekadt, hur mycket han bad derom. Men pastorn bar helsningar mellan den unge mannen och hans brud och detta utgjorde en icke liten lindring i båda deras smärta. Två förhör voro redan hållna. Man hade framkommit med en mängd anklagelser, så befängda, att de knappt förtjena omnämnas. Bland annat skulle mor Barbro hafva förgjort korna för en af grannarne, så att de icke mjölkade; en annan grannes ko hade dött i kalfningen, allt genom hennes förvällande; en tredjes häst hade fått skott, otrollskott,, såsom det hette. Och Nils Olssons sjuka bara hade aldrig dött, om icke Barbro hade skött om det. Och så påstod man, att hon hvarje Thorsdagsafton gick till en korsväg, långt bort i skogen, för att der möta ... man visste väl hvem — ingen mer och ingen mindre, än sjelfva afgrundsfursten, med hvilken hon län