Wilkitl Maror, fo yhalIkfIHföe ctte! Ute sordrande fan inwerka på nämnte när rinas förkofran. Men denna förkofran hwilar icke få mycket, som man will framhålla, på ett förbättrat brulningesätt, utan fastmer på en Hot etonomi eller hushållning. Mindre denna likwäl — än man will framhålla — på ten enskilttes, än på det allmännas — ty man kan betrakta ren allmänna bushållningen såsom ar: betsgifware ech ten enskildte såsom arbetare. Den förre bestämmer på grund af fina tillgångar och arbetarnes nationallynne näringarne, söker uppotta fina arbetares intelligens genom skolunderwisning och öfwerlemnar sedan åt dess energie d w. s. tess kraft och hurtighet, bergningen. Men om un arbetsgivar ren förbiser fina tillgångar och arbetar: nes för den favoriserate näringens min: tre passande egenskap, blir ju följven den, att han stöder sig på esäkra före boppninaar och fan ide hwarken bereda fina arbetare bergning eller tillförsäkra dem framtida sälerhet. Den allmänna hushållningen från säran synpunkt betraftad kallas statsekonomi, hwilken wäl ligger utom sällskapets befogenhet att handlägga, men ide att förhandla, för så witt den störande eller befordrande fan inwerka Hå ten eller de näringars förkofran hwarpå provinsens ekonomiska bestånd hwilar. Wi unna äfwen tänka oss möjligbheten af, att vet kan liaga uti vet egna intresset att bilta en parias(fattip:) tlass, emedan det dermed fan rifta fig sjelf. Uti det allmännas ligaer likwäl att deremot uppställa hinder, med tilämpning of det gamla sfpråket att 7 magra nöt slutligen funna äta upp 7 feta och blifwa lifa magra ändå, hwarigenom den allmänna hushållningen till sluts blott skulle omfatta fattighjon. Afwen detta berör statsekonomin utom sällskapets bes fogenhet att handhafwa eller ändra, men ide att förhandla, för få widt den bhuls wudnäring hwaraf provinsens största folkmängd har sin föda, utaf ett sådant intresse kan komma till korta så, att den måste indraga en betydlia arbetspersonal hwarigenom inom provinsen fan upps stå en öfwerftödig befolkning d. w. s. en öfwerflötia arbetskraft. Men wi funna äfwen tänka of en fommunal: eller provins ekonomi, också en allmän hushållning fom belt och ute slutande ligger inom sällskapcts befonaens het, att båre handhafwa och förhandla, t. ex: frågor om allmänna förrådshus, att deruti under sju goda år samlo för inträffande sju däliga. Eller om huru: wida, då bhanrel: och induftrinäringen förstått, att genom bankinrättningar, mes delst forta låneomsättninastider skaffa fia medel till förkofran, ide äfwen jords bruket genom spanmålsbanker med längre låneomsättningstider, möjligen skaulle furs na bereda fia under missaynnande årdwäxt eller konjunkturer medel, att bibes hålla fin arbetsstyrka, fom utgör häfstången till ref förkofran; frånor om bur den allmänna hushållningen inom lommunerna handhafwas och om ve egentligen äro eller böra anses uteslutandewara beskattninasmaskinerier. — Råd och uppe lygningar huru de ändamålsenliaast böra ställas; — magasineförråd af utfäre och dess beskaffenhet; — de olika åfiater fom i afseende på fattigwård gjort sig gäl lande inom provinsen o. s w En sådan allmän hushållning kan lif wäl efter min tanke ide åstadkommas utan k. hush. sällskapets initiativ uti alla proving-näringarne rörande efonos miska frågor. Follet känner ännu blott till fin eskiltta ekonomi och ftatgefonomien — men med den sednare förstå de egentligen blott ofantliga tillgångar eller utwägar hwaraf de tro fig oberöre da, hwarför det gäller att deraf i eget ort8eller närinas intresse funna rama åt sig få mycket fom möjliat och utan afseende på den fosterlandskänsla, fom måste ligga i botten af hwarje enskildt intresse. Att en egen allmän hushåll: ning inom kommun eller provins fan åästadfommas säwäl till dess egen båtnad, som ländande till möjliggörande af för