Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1869, sida 3

Men med sälerhet trodde jag mig få fe dig stå stark, fom en Ludwig XIV:s ljusets riddarmwakt och wäldigt arbeta på, att den store konungens maktspråk: ftaten det är jag, — hwarmed han förstod att tysta munnen på nödens oförskämda fundamenter — äfwen måtte hos oss unna tillämpas, för att tysta de mwälfigs nade ropen efter arbete eller bröd, fom börja blifwa ide allenast högft tråkiga och tröttande, utan äfven rigtigt skärande i öronen på personer, för hwilka nöden är ofänd och wäl derföre, borde wara bes friade från dylitt okynnigt skrål. På grund af dina föregående remarlabla antydanden, undrade jag, om du skulle lem na en skildring af det egentliga folkets lyda och wälmåga, under den store Vudz wigs lysande och bragdrika tidehwarf; ffildra uppfattningen, rörande tfommus nalinrättningens ide och dess förhållande till ftaten, i det mönfterwärda artfadien; upplysa om den från filofofen Solrates lära afwikande, setteristen Plato, och hwarför icke också Diogenes, begge lila märlwärdiga såsom auktoritet för en wiss uppfattning af den un för tiden få ryse ligt omffrifne praftiffa werksamheten. Alt, till folkets sanna uppbyggelse och ländans de till hämmande af allt onödigt tänfande på tråkiga stats-eller famhälls-efonomiska frågor. Jag fan ocffå gerna föga dig, ty hwarsör skall man ej wara upp: rigtig, att jag war litet nyfiken få se, huru du skulle realisera den wigt, du får stade wid din fignatur och om dina framställningar nu skulle blifwa sådane, att uti dem funnes nåsot egentligt före tjent af distusfion, eller sådane, fom jag, ansåg för dig bäst passande, under sastor Rebeckas skydd. Nog af! jag mottager ändtligen och öppnar det kära brefwet, fom tin wän, alltid artig, nu likwäl något sent, tillsände mig; jag läser, men hwad ser jag! O Adsalon! Du säger dig ha ledsnat, till och med tröttnat, wid den wigtiga spirituosa bolagsfrågan. Men ej nog med det. All rang och anscende, fom du så förhoppningsfullt fästade wid din signatur, bortkastar du nu, som en onyttig trasa, numera icke wärdig ett ord. Du talar om spirituosans jemnare fördelning, på ett sätt, dig likgiltigt, om denna fördelning utgår från stadens eller landets handel och just fom med flit, för att öfa min surprise, begagnar du också det der ordet fördelning, fom den odråg: liga M. W. jemt och samt durd und durd) idislar, utaf ren elakhet och af: undsjuka öfver stadens rättsångna bränming-falumwinft. Om han ändå wore afundfjuk för egen rälning wore han ej klanderwärd, men för kommunernas! hwad f—ken, jag tror Sw förlåte mig jag swor, angår honom kommunerna! Swälta de litet, eller knappa af litet, i dåliga år, så taga de nog igen skadan som warjar, under de goda. De tunna ju nu som det fer ut, få bara goda år och då må de jn som prinsar i bagarboden, i ewighet bra. Jag har likwäl alltid påstått, att litet swällt gör folket godt, ty det wänjer dem wid att nöja fig med litet; och skenbarligen — miraculum! — tyder wår Herre sjelf, precist vå samma sätt, ty man fer ju un: der några goda år, då bonden får fin matbod wäl fylld, hur han styfnar i nacfen af högfärd och fåfom en fung på fitt hemman, ftoltferar med en mängd af tjenare drängar och pigor, wälfödda och trinda fom i det förnämaste herrskapshus.