Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1869, sida 3

gården. Försigtigt smög han sig bort till muren. oO måne, måne, var nu barmhertig, lys klart och kasta ingen skugga på muren h Månen var barmhertig, han belyste hvarje sten, hvarje remna i muren, — han belyste äfven den lilla bruna porten, som fanns nere vid yttersta ändan. Mayer Anselm hade funnit den, nemligen trädgårdsporten. Detta är alltså den väg, som Gudula har gått! men har hon verkligen tagit denna väg? har hon verkligen redan lemnat parken?) Och liksom en blixt genomfor den tanken honom, att Gudula för sin fader sagt att det i parken fanns en paviljong, så stor, att en hel familj kunde bo deri. Om Gudula möjligen skulle vara i denna paviljoug? Om man lockat henne dit in och fasthöll henne der? Var icke landtgrefven en bekant till grefvinnan Tettenborn? Hade icke Gudula sett honom der? Honom den bekante rougn och rucklaren, som köpt Gudulas porträtt? Och kunde man väl se porträttet, utan att bli betagen i originalet? Ett dämpadt utrop af raseri flög öfver hans läppar, och han rystade porten häftigt. Den gaf efter, trycket på låset likaså, dörren sprang upp, och han inträdde i trädgården (Forts.)