Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1869, sida 3

kunnat blifva sedd af er, svarado den Store Örnen kallt. Henriette och hennes vägvisare hade verkligen tagit en omväg och detta emedan den sednare icke ville visa sig på fastningen. Man lät sig förmås att inom skansen afvakta grefvens återkomst, under det man hvilade der, och denna väntan ansågs icke blifva lång, då Louis snart borde af de på Svarta berget qvarlemnade erfara, att Henriette begifvit sig bort för att uppsöka honom. Det var likväl icke utan svårighet som man fogade sig häri, och Pierre Laffut, som icke upphörde att misstänka kommendanten för elaka anslag, gjorde tusende frågor och bemödanden att utforska honom. Men denne sednare visste att genom sin köld dölja hvad som föregick inom honom, och Pierre började slutligen tro, att han möjligen bedragit sig i sina farhågor. Den Store Örnen, som med uppmärksamhet följt uttrycket i Henriettes vackra ansigte, anmodade henne att följa sig och visade Pierre till sergeantens rum. Natten inbröt; ett af dessa töcken; hvilka vid sommardagens slut uppstiga i dalarne här, insvepte skansen; den omgifvande palissaden och de aflägsnaste batterierna hade redan försvunnit ur åsynen och äfven närmare föremål började fördunklas. Pierre